Internet friend (M.G)

4. Natasha varför ha...

(Natashas pov)

"NATASHA!... NATASHA!... NATASHA!!!" Sakta vänder jag huvudet åt hållet ljudet kommer ifrån. Rösten som ropar efter mig är min brors. Även fast det skiljer fem år mellan mig och Noah så har vi en ganska stark relation. Vi är alltid där för varandra och har nästan inga hemligheter... Förutom en, pappa. Noah är medveten om att pappa är alkoholist och aldrig varit en bra pappa. Men en sak han inte är medveten om är att pappa behandlar mig som ett livs levande föremål. Jag vet inte varför men jag är livrädd för att berätta om det för någon. Jag har tidigare flera gånger försökt berätta för mamma men det har bara slutat med att antingen har pappa kommit in i rummet eller så har något annat snott åt sig koncentrationen.

Tillslut kan jag se honom springa fram till mig mellan träden. Han gråter, han är andfådd, han har sprungit enda hit bara för min skull.
Anledningen till att han hittade mig just här är för att han visste att det här är platsen jag alltid går till när jag vill på bättre humör eller bara vill ha lite ensamtid helt enkelt.

"NATASHA!!!" Ropar han med en orolig röst när han får syn på mig. Jag hade aldrig hört honom så rädd och orolig men ändå  sitter jag bara kvar där som en död fisk. Det kändes som att allt gick i slow motion när han sprang fram i mörkret.

Han nästan slänger sig över mig när han kommit fram. Jag fortsätter sitta där som ingenting tills jag lyckas ta in allting som händer. Min axel blir blöt av alla hans tårar som rinner ner på den och jag känner hur ofrivilliga tårar börjar rinna ner för mina kinder och hur mina armar slingrar sig runt min bror som lämnar snyftningar med ojämna mellanrum. Jag kramar om hårdare och han gör desamma. Snart rinner okontrollerade tårar ner för mina kinder ner på hans axel och jag borrar in huvudet i luvan på hans röda hoodie han har på sig.

•

Det har gått cirka 40 minuter sedan Noah kom hit. Han har fått mig att tänka på annat och må en gnutta bättre. Men en sak jag inte kunde sluta tänka på var hur Noah kunde få reda på vad som hände.

"Jo förresten" sa jag och såg i ögonvrån hur han kollade mot mitt håll.

"Ja" svarade han nyfiket.

"Hur fick du reda på vad som hänt" frågade jag och vände huvudet mot honom.

"Jo det var så att...

(Noahs pov och ungefär en och en halvtimme tidigare)

Tyst öppnar jag dörren till den svarta villan då klockan hunnit bli halv två på natten så var jag tvungen att smyga. En stark lukt av alkohol är det första jag möter när jag kommer in. Egentligen ville jag bara vända om och gå därifrån men jag visste att jag inte kunde lämna Natasha själv här.

Tyst smyger jag förbi vardagsrummet där TVn stod på högsta volym med ölburkar och flaskor på bordet. Och där i soffan satt han, usch... En äcklad min satt på mitt ansikte när jag kollade på honom. Istället styrde jag mina steg mot trappan. Långsamt och tyst går jag upp för trappan mot min systers rum. Till min förvåning stod dörren öppen med lampan tänd. Snabbt går jag fram till dörren.

"Natasha varför ha..." Mer hann jag inte säga förens min blick fastnar på det nu livlösa rummet. Jag går mot badrummet då det slagit mig att hon kanske var på toaletten eller borstar tänderna. Men badrumsdörren var öppen och lampan bar släkt. Oroligt gick jag ändå in och kollade efter henne. Ett antal gånger sa jag hennes namn i hopp om att hon skulle dyka upp. Men nej... Hon var inte där heller. Medan oroligheten slukade mig mer och mer nästan sprang jag genom huset och ropade hennes namn. Just nu brydde jag mig inte ens ifall pappa skulle höra mig.

Jag hade kollat i varje rum minst fem gånger nu och även försökt ringa henne flera gånger men aldrig fått något svar. Tillslut gick jag med snabba steg till vardagsrummet.

"Vart är Natasha?" Sa jag med både ilsken och orolig röst när jag ställt mig mitt framför TVn.
En hög suck lämnade pappa innan han svarade.

"Jag vet inte" säger han helt obrydd och jag känner hur ilskan stiger inom mig.

"Vart. Är. Natasha?" Säger jag ännu en gång.

"HALLÅ?!?!" Sa jag med en mer bestämd ton i rösten och viftade med handen framför honom då han inte svarat ännu.

"Men jag vet inte och jag bryr mig inte, så varsågod, nu kan du flytta på dig" säger han och viftar med handen som en gest till att jag ska flytta på mig. Då känner jag hur jag tappar det helt. Med en enda rörelse slår jag bort alla ölburkar och flaskor som stod på det låga träbordet.

"Känns det bättre nu?" Frågar han fortfarande helt obrydd och jag tar ett steg närmare honom.

"Vad har du gjort med henne?" Säger jag så lungt jag kan och spänner både käkarna och knogarna. Han ställer sig upp precis framför mig och kollar mig djupt in i ögonen.

"Det angår inte dig" lämnar honom och just då känner jag hur ilskan tar över mig helt. Ett hårt slag ger jag honom rakt i ansiktet vilket leder till att han ramlar rakt bakåt i soffan. Jag greppar tag i skorna och börjar kuta allt vad jag har mot sjön. Där sprang jag med tårarna som rann som floder ner för mina kinder och endast gatlyktorna och månskenet som belysning.

Tillslut når jag fram till den lilla skogen som jag visste ledde till platsen där Natasha antagligen var på...

Kände för att fortsätta skriva lite på den här, fråga inte varför bara. Är dock inte jätte nöjd med det här kapitlet men hoppas iallafall att någon uppskattar det:) (jävlar vad sad det lät)