Vinden - Gryning

På väg (Vinden - Gryning del 1)

Det luktar äpplen och jag fryser. Egentligen så borde jag vara varm med tanke på att mitt klädval följt pappas anvisningar till punkt och pricka. Tre lager ska det vara, t- shirt, hoodie och mammas gallonjacka från nittiotalet. Men det är näst intill omöjligt att undvika kylan när det blåser, skelettet blir till is och allt man gör går långsammare. Mina fingrar rör sig segare än kola när jag rör dem över skärmen för att knappa in är där om tjugo till Sille på snapchat, det verkar nästan som att jag måste tala om för händerna hur de ska röra sig. Vitare än ett A4 - papper är de också, trots att november inte ens har börjat. Vinrankorna som löper längs väggarna på husen med tegelväggar ringlar som girlanger i naturens alla färger, rött, gult, brunt, grönt. Mörkrött. De luktar ingenting, till skillnad från perfekt mogna äpplen, men de tilltalar mig ändå med hur de liknar en varm filt runt husen. Tegel ser kargt och kallt ut men vinrankorna bildar ett värmande lager, med lite luft emellan. Lite lager på lager metoden, som pappa tjatar om. Mobilen glider ned i fickan och jag ökar på takten för att hinna till busshållplatsen i tid. Går jag i mitt vanliga siestatempo tar det säkert tio minuter att hinna dit från min gata. I tempot som de flesta i mitt område håller på väg till jobbet tar det fem. Bussen går om sju, så jag promenerar i lagom takt med händerna i jackans stora fickor. Kylan värker svagt i fingertopparna så jag öppnar och stänger händerna i takt med mina steg för att pumpa ut ytterligare lite blod. En stram kvinna valsar förbi och jag ler stelt när vi passerar varandra. Hon har skor som klackar ilsket mot marken, lila glasögon och en Moderatkvinnorna - pin som sitter lite snett på kappan. Ler tillbaka gör hon inte. Uppslukad av åsynen av hennes fula skor snubblar jag på några kastanjer som ligger och ruttnar på marken, återfår balansen och ler ännu stelare när min granne Lenny går förbi.

"Gick det bra?" ropar han muntert efter att ha vänt sig om.

Jag stannar tvärt, vänder mig om och nickar snabbt innan jag fortsätter. Genom vinden kan jag urskilja hur han visslar Änglamark med Sven-Bertil Taube. Ett löv från kastanjeträdet bakom mig virvlar in i mitt ansikte, jag blinkar snabbt och sveper bort det. Det börjar dugga och jag suckar djupt när jag går förbi min gamla skola som håller på att rivas. Mitt i raserade byggnader står en gul snurrstol och ser deppig ut. Jag minns min lärare Sonja som hade en sån i lärarrummet. Där jag fick sitta och dricka mjölk när Niklas och Linus hade kallat mig något otrevligt, igen. Mjölken var alltid för ljummen.

Utan vidare förvarning märker jag hur en mansliknande figur dyker upp i ögonvrån. Han har också händerna i fickorna, men luvan uppfälld över huvudet. Fötterna fortsätter i samma takt men hjärtat går snabbare när han närmar sig bakifrån. Snart rör sig benen jämnt med hjärtat och nu börjar jag bli varmare samtidigt som busshållplatsen dyker upp i mitt synfält. Utanför kuren står en kvinna med tajta jeans och röker. Hundra meter. Femtio meter. Tjugofem, och han svänger av på en tvärgata. Mina spända axlar slappnar av. Min hand släpper det svettiga, krampaktiga greppet om mobilen och jag tänker på Alexa som var borta från skolan tre veckor i åttan. Vi fick inte veta så mycket, bara att någon snubbe gjort något fruktansvärt mot henne och att vi fick lova lärarna att aldrig gå själva på kvällarna, helst inte på dagarna heller. Pappa köpte försvarsspray och gav mig ett presentkort på Krav Maga kurser och jag fick obehagskänslor i magen. Kvinnan på busshållplatsen tittar inte åt mitt håll när jag sätter mig på den plastiga bänken inne i kuren med benen i kors. Mobilen vibrerar i samspel med ett pling, ett sms från pappa: ha det superkul ikväll!:) :D. Jag kan hämta med bilen sen!. Jag blickar bort mot bussen som närmar sig från vänster och minns när jag brukade åka bussen med mamma. Då satt jag i hennes knä och hon vickade på benen och jag skrattade när hon nöp mig i sidorna. Hon sjöng alltid barnvisor på arabiska som jag förgäves försökte förstå. Ibland kunde jag memorera vissa ord och meningar och diktera dem för google translate på datorn hemma hos farmor och farfar. Tyvärr blev det nästan alltid fel och jag fick osammanhängande meningar översatta, som sjung datorskärm får jag skrattade rosa eller andra ologiska kombinationer av ord. Farmor brukade klappa medlidsamt på min axel och ta med mig in till köket för att baka sockerkaka med citronsmak. Det är inte konstigt att jag aldrig lärde mig arabiska eftersom mamma kom med undvikande blickar och samtalsbyten snabbare än X2000 så fort jag nämnde något om hennes uppväxt eller hemland. Än idag vet jag inget, och nu är det försent. Sorgeklumpen i magen löses upp när jag kliver på bussen och busschauffören ler vänligt, men lite slött, mot mig. Hon knappar in en ungdomsbiljett och jag stämplar kortet. Det blinkar rött och piper ilsket, för lågt saldo står det med digitala bokstäver. Nervöst fipplar jag efter mynt i fickan men får besviket vända på klacken och gå av, ut, där det börjat regna rejält. När jag vänder mig om harklar sig busschauffören så jag stannar upp.

"Hörrdu" säger hon lite barskt.

Jag vänder mig om igen och när våra blickar möts säger hon "åk med", och ler vänligt igen. Tacksamt ler jag tillbaka och skyndar mig mot bussens bakre del samtidigt som jag undviker övriga passagerares dömande blickar. Osmidigt dimper jag ner bredvid en kille i tioårsåldern som muttrar ilsket framför Clash of Clans på mobilen. Hans byxor är svarta med tre vita streck som går längs med benen. Adidas, tänker jag för mig själv och ser min storebror Henry framför mig. När han gick i åttan hade han alltid på sig adidasbyxor. Gjorde massa tecken med händerna varje gång han var med på bild och sa "liiit" när han såg eller gjorde nåt coolt. Min älskade bror. Det regnar kraftigt så det rinner längs med rutorna på bussen och jag saknar honom så att det gör ont. Visserligen bor han bara en timme bort, i en lägenhet med sin bästa kompis Walid, men... det är annat att ha honom hemma. Egentligen är han min halvbror från pappas förra äktenskap, men han har bott under samma tak som jag sedan dagen jag föddes. Vi är inte lika alls, så när som på våra ögon som är gröna med långa ögonfransar. Hans ögonbryn är tunna och ljusa, mina tjocka och kolsvarta. Stolthetens mamma, brukade han säga att han blev när jag visade mina målningar jag gjort på bilden i skolan. Slog sönder några näsor gjorde han också, när jag satt inne och drack mjölk på den gula stolen i lärarrummet. Min egna skyddsängel, eller skyddslejon som Henry föredrog att titulera sig som. Ingen pepparspray i världen kan ersätta honom iklädd trestrecksbyxor och dunjacka. Trestrecksbyxorna bredvid mig reser sig upp för att gå av vid hållplatsen innan den jag ska av vid. Killen tränger sig förbi så jag hinner inte resa mig upp för att ge plats.Vinden skriker och sliter våldsamt i träden som böjer sig efter dess hårda kraft. Men husen står alltid kvar, i alla fall här i Sverige. Motvilligt intalar jag mig själv att det kommer bli en trevlig kväll. Träffa lite nya människor är väl alltid bra, som Sille säger. Leons hus är dessutom stort så utrymme finns om det blir för hetsigt. Det tjuter ilsket när jag trycker in den röda stoppknappen.

Nästa del publiceras tisdag, 2/10 - 2018.