Please, be mine

Kapitel 9

"Emma kom igen öppna dörren, vi måste prata om det här" han nästan skriker ut orden.

"Det finns inget att prata om" snäser jag mot honom. Jag kollar klockan på telefonen och ser att vi slutar snart. Så jag bestämmer mig för att gå tillbaka tillklassrummet.

När jag öppnar dörren så mäts jag direkt av Linus vackra blå ögon. Jag försöker knuffa mig förbi honom men han tog ett hårt grepp om min handled.

"Kan du låta mig vara eller" sa jag irriterat mot honom.

"Vi måste prata om det ju" sa han bara.

"Jag vill  inte prata om det, inte nu i alla fall" sa jag till honom och gick förbi honom in i klassrummet.

"Okej ni kan börja packa ihop era saker nu" hörde jag Carl säga när jag öppnade dörren. Jag plockade snabbt ihop mina saker och nästan sprang ut ur salen.

Skolan har slutat och jag sitter på bussen på väg hem. Under hela dagen så har jag undervikt Linus.

När jag går in genom dörren så hör jag skrik.

"Du måste skämta med mig, din jävla idiot!" jag hör att det är Samuel som skriker och någon som försöker tala lugnt med honom.

"Samuel snälla lyssna på mig" säger rösten och man hör hur desperat personen är.

Jag smyger tyst upp för trappan och ställer mig utanför Samuels rum.

"Du ska hålla dig så långt bort du kan hör du det" skriker Samuel.

"Men snälla bara lyssna på mig för fan" nu hör jag vem det är, jag känner igen den desperata tonen i Linus röst sen tidigare idag.

Jag hinner inte tänka utan agerar bara. Jag sliter upp dörren.

"Ut ur mitt hus" skriker jag. Jag känner att tårarna är nära men jag tänker inte låta dem komma fram.

Samuel och Linus tittar chockat på mig. Sen vaknar Linus till. Han börjar gå mot mig med utsträckta armar. Han omfamnar mig och jag känner att jag vill stanna där för alltid men jag tillåter inte mig själv det.

"UT!!!" skriker jag på honom igen och knuffar bort honom.

"Snälla lyssna" sa han bedjande.

"Nej du hörde henne" sa Samuel och började knuffa honom ner för trappan.

Det sista jag ser innan de rundar hörnet är Linus ledsna ögon. Jag springer in på mitt rum och slänger mig på sängen.

Jag känner också att mina kinder sakta blir blöta av mina tårar.

***Nästa dag***

Jag sår sakta upp ögonen. jag känner mig illamående och vill verkligen inte till skolan men jag tvingar upp mig själv ändå.

När jag är klar så börjar jag gå mot busstationen och ser en gestalt stå där. När jag kommer närmare så ser jag att det bara är Joceli. Jag känner hur mina ögon börjar fyllas och mitt synfält börjar bli sudigt.

'Emma sluta gråt' tänker jag tyst för mig själv och trycker undan klumpen i halsen.

"Hej" säger Joceli och omfamnar mig.

"Hej" säger jag tyst tillbaka. Vi står och snackar ett tag sen kom bussen. Vi gick på och fortsatte prata.

När vi kom fram till skolan så gick vi fram till våra skåp. Efter ett kort tag kom Noa fram och la armarna runt Joceli's axlar. Efter ett tag så gick de bort till uppehållsrummet där Noas kompisar va.

Jag blev lämnad helt ensam. Jag känner hur någon lägger sina armar om mig och drar mig mot sig. Jag vänder upp huvudet och ser en kille från 9:an. Zack tror jag att han heter.

"Eh, hej?" säger jag. Vi har liksom aldrig pratat med varandra förut. Om vi har möts i korridoren så har vi liksom bara tittat på varandra.

"Hej" sa han. Hans mörka röst passade honom perfekt och det gjorde honom ännu mer snygg.

"Ville du något?" frågar jag och tittar honom djupt in i hans bruna ögon.

"Lust att hitta på något?" frågar han.

"Nu?" frågar jag tillbaka. Han nickar till svar.

"Sorry jag har lektion nu" svarar jag bara och är på väg att gå där ifrån. Men det går inte. Hans grepp om mig hårdnar och jag kan inter röra mig.

"Jo kom igen nu Emma" sa han och började dra med mig ut ur skolan och ut på baksidan. När vi kommer fram till baksidan ser jag hur ett gäng med killar står och snackar. Jag ser också att några av dem står och röker.

"Nemen titta vem Zack har med sig då" hör jag en av dem skrika och skrattar efteråt. Jag känner hur obehags känslorna kryper närmare.

När vi kommer fram till gänget så känner jag hur jag nästan krymper. Killarna är nästan 20 cm längre än mig och dessutom äldre.

Zack har fortfarande ett hårt grepp om mig men det lossas lite när vi väl är framme. När han har släppt mig helt så vänder jag mig mot hållet vi kom från för att kunna gå tillbaka men killarna blockerar vägen.

"Vart ska du prinsessan?" säger Zack med en äcklig röst. Jag rygga tillbaka för att hålla ett avstånd.

"Jag har lektion nu så jag måste gå" säger jag och försöker gå förbi igen. Men det misslyckas.

"Å nej du ska stanna här med oss, love" säger en av killarna. Han har blont hår och bruna ögon.  Adam tror jag att han heter.

Jag börjar backa men kommer inte långt innan jag slår emot tegelväggen. Killarna ställer sig som en halvcirkel runt mig.

"Snälla kan jag bara få gå till min lektion" ber jag dem. Jag får dock bara skratt tillbaka.

"Oh dröm på prinsessan" skrattar Zack fram och går långsamt fram till mig.

•••

Hoppas ni gillade kapitlet.

Isåfall glöm inte att rösta och kommentera.

Puss 🖤

Ord: 921