Min verklighet

Kapitel 2

-"Shirin, du måste vakna nu" , ropar mamma samtidigt som hon försöker få på Eddie sina byxor, han är 3 år och verkar älska att vara naken.

Shirin gäspar några gånger innan hon går upp. Kroppen är svettig innanför alla lager av kläder.

Hon kryper in bakom ett litet skynke och börjar lugnt ta av sig ett klädesplagg i taget. Sedan tar hon lite vatten från en balja och skvätter upp på kroppen. Vattnet är från igår och har blivit varmt. Men det svalkar ändå.

Hon försöker lufta kläderna lite innan hon sätter på sig de igen.

-"Vi måste skynda oss, packade du klart igår?" säger mamma, hennes blick är definitivt stressad.

-"Jadå, jag kan hålla ordning på Eddie och Vashti medan du packar klart. Jag måste bara äta något" säger jag och försöker låta piggare än vad jag egentligen är.

-"Tack älskling" säger hon lyckligt.

Pappa dog för 1 år sedan. Sedan dess har mamma haft det mycket jobbigare. Jag försöker hjälpa till så gott det går men känner mig oftast bara ivägen. Man märker på mamma att om hon fick lite tid ensam skulle hon antagligen bryta ihop. Jag tror inte hon har fått utrymme för sin sorg. Hon försöker vara glad och positiv men man ser att det skär i henne när Vashti frågar:

-"Mamma var är pappa?" sådär oskyldigt som bara småbarn kan.

Jag själv har blivit mer deprimerad i helhet. Det känns aldrig som att jag kan hitta energi till någonting. Varje gång jag tänker på pappa bränner det bakom ögonlocken och tårarna kämpar sig fram.

Jag undrar om flykten hade varit annorlunda om han varit här...