ELEV » dante lindhe

9

BELLE

Nästa morgon släpade vi oss iväg till skolan, med en sån jävla baksmälla vi lyckats dra på oss. Fan ändå. Inte nog med bara skola plus baksmälla, jag hade även min första privatlektion med Dante. Bra där, Belle. Komma ful och äcklig till lektioner ensam med skitsnygga lärare? Fast, egentligen borde det ju inte ha någon skillnad, det är ju bara min lärare.

"Fy fan så du ser ut" ropade Lucas, en av både mina och Zoes vänner, och jag höjde direkt mitt långfinger mot honom och fick ett skratt som svar.

Skoldagen led långsamt mot sitt slut, och efter sista lektionen styrde både jag och Zoe våra steg till våra skåp. Jag, med avsikten att bara hämta matteboken för att sedan gå och räkna med Dante, och Zoe som skulle dra sig hemåt. "Kommer du? Jag har lite bråttom", jag hade inte berättat åt Zoe att jag inte skulle hem med henne idag. "Uhm, jag har matte med Dante nu" mumlade jag, lite halvskamsen och hon tittade på mig med ett litet leende på läpparna. "Det kommer gå jättebra, jag måste dra nu, men lycka till", Zoe drog in mig i en snabb lite slarvig kram och jag besvarade den lika slarvigt. Sedan sprang hon ut till parkeringen och jag stod och tittade efter henne tills hon inte syntes längre.

Efter ett snabbt besök på toaletten, i hopp om att kunna fixa mitt utseende så det ens skulle se någorlunda mänskligt ut, så styrdes mina steg mot klassen jag gissade att jag skulle träffa honom i. Dörren stod halvöppen, men jag knackade trots det lite tyst på den för att visa min ankomst, och gick in i klassen. "Hej, god eftermiddag Mirabelle" hälsade han och log, fan alltså, det där jävla leendet. Så fucking snygg. Han drog sin hand igenom sitt blonda hår, och jag kunde nästan känna hans blick bränna på min hud när han granskade mig.

Vad i helvete Belle, skärpning?! "Hej, Dante" hälsade jag lite försiktigt tillbaka och han gjorde någon simpel gest för att visa att jag skulle sätta mig. Lite halvt obekväm gjorde jag det, så mycket mer osäker än vad jag brukade vara. Av någon orsak fick han mig väldigt osäker, mest för att jag typ kände att jag inte ville göra bort mig. Fast, ingen vill väl göra bort sig för sin lärare. Väl.

"Okej, jag har lagt märke till att du har stora svårigheter med bland annat logaritmer och exponentiella modeller, så jag tänkte att vi skulle börja med att försöka gå igenom dem" förklarade han och redan där förstod jag att jag skulle känna mig som en korkad jävla idiot eftersom jag inte ens visste vad det är jag tydligen inte kan. Jag visste inte att vi ens gått igenom logaritmer eller exponentiella modeller.

I lite under en timme satt jag där med honom och inte var det mycket jag lärde mig. Visserligen mer än under åtminstone tre lektioner sammanlagt, men det var något med honom och hans närvaro som konstant distraherade mig. Hans goddoftande mansparfym, när jag ett fåtal gånger kände hans handrygg lätt borsta mot min och hans andedräkt puffa lätt mot min nacke.

Vad fan är det han gör med mig?