du och Dante.
vem kunde tro att jag
skulle bli så hjärtekrossad.
inta jag i alla fall.
det var som om hela
min värld gick under.
som om mitt hjärta
varit gjort utav glas.
glas som är så ömtåligt.
det hade ni, tillsammans
kastat på marken.
tillsammans hade ni sett
glaset skadats.
gått sönder i flera tusen sprickor.
glassplitter efter glassplitter.
ändå hade ni bara stått där
och låtsats som ingenting.
men hur skulle ni egentligen
veta att mitt hjärta var så ömtåligt?
och hur skulle ni egentligen veta
att jag gillade dig?
