Just Därför Är Jag Rädd För Clowner.

- Del 2 -

Dörrknoppen, det vill säga handtaget till garderoben började vibrera och vridas åt alla håll, precis som att någon ville ta sig ut men misslyckades. Av någon dum anledning, bakom nyfikenhet, skyndade jag mig tillbaka till sängen och letandes efter en ficklampa som jag alltid hade vid nattduksbordet.

Jag tände ficklampan och smög fram till garderoben och vred om den smala, kalla och breda dörrknoppen. Dörren öppnades hastigt och fick mig att puttas tillbaka. Jag satte mig svettig upp i sängen och flåsade efter luft. Försiktigt och varsamt lade jag handen på mitt huvud.

Oh Shit. Det var bara en mardröm, tänkte jag.

Det var då jag hörde ljudet av ben som knakade. Jag frös i min position och stirrade mot dörren. Jag såg en siluett som stod och stirrade på mig. Dess ögon var som brinnande tändstickor och det kändes som att den stirrade så hårt att den kunde se och läsa av hela min själ. Jag var så rädd att jag bokstavligt talat inte kunde röra på mig.

Efter några minuter lyckades jag samla ihop tillräckligt mycket med mod för att sträcka mig efter ficklampan och slå på den.

Figuren var borta.

-*-

Ljudet av lätta knackande ljud på min fönsterruta fyllde det ekande rummet och jag gjorde en modig spurt mot fönstret för att dra upp persiennerna. En gren hade fångats av vinden och slog mot min fönsterruta.

Det måste ha varit grenen som knackade, tänkte jag.

Jag anades ut och vände mig om innan jag tömde mina lungor på luft igen med ett högt skrik. Siluetten stod i dörröppningen åter igen.