Jag satt ensam i mitt rum, klockan var 18.45 och mamma var på jobbet. Mamma skulle tydligen jobba hela natten. Jag minns mitt sista samtal med henne, hon sa att det fanns lite mat i kylen jag kunde ta om jag blev hungrig och att om nån knackade på dörren så skulle jag absolut inte öppna. Jag öppnade dörren till den franska balkongen i mitt rum, satte en sliten stol framför och bara satte mig och titta upp på himlen. Den var mörk och fylld med vackra stjärnor som lyste starkt. Varje stjärna kändes speciell, som om varje stjärna var ägnad för varje person. Jag vände blicken lite mot den vackra skogen som låg precis framför huset. Skogen såg så läskig ut, fast samtidigt vacker. Skogen var bara mörk förutom på trädtopparna där månen lyste. Jag tittade upp på den vackra majestätiska månen som lyste upp den stora skogen.
Känslan i magen var så bra, den var jätte bra. Jag kände mig lycklig och nästan fri, jag förstod själv hur löjligt det lät men det var sant. Jag bara satt där och stirrade rakt upp på månen. Jag kände mig nästan hypnotiserad. Jag kände hur jag reste mig upp, jag hade ingen kontroll över mig själv längre. En osynlig trappa bildades framför mig. Den blev längre och längre, den gick upp mot månen. Mina fötter gick framåt utan kontroll. Jag började klättra över balkong stången. Det började bli riktigt läskigt. Jag kunde se de tio meter nedanför mig. Jag såg höstlöven på marken som hade blåst av trädet i vår trädgård. Jag darrade, det var väldigt kallt ute. Säkert 3 grader eller mindre. Mina händer släppte balkongstången. Jag trodde att jag skulle dö, bara falla ner på marken nedanför mig och dö. Men istället stod jag på något osynligt golv. Jag gick darrigt framåt, ett steg i taget.
