Oskyldig

Han föll ner med en duns. Jag var tvungen att sätta min kalla hand för min mun för att kväva ett skrik. Tårarna började stiga i min ögon men jag lyckades blinka tillbaks dom. Jag visste att han inte var död än men jag visste vad som skulle komma. Detta var inte det första mord jag har bevittnat, faktiskt det sjätte på bara en vecka. Men det är fortfarande en syn som gör mig traumatiserande, det gör ont i hjärtat att veta att en persons öde inte är ljust. Jag såg på den bleka mannen som låg medvetslös i den kalla snön, han såg likadan ut som de andra offren. Det mörka rufsiga håret med de lortiga kläderna. Jag satt inte långt ifrån hans kropp, även om huvud skrek att jag skulle gå fram och rädda honom, så satt min kropp som förlamad. Jag var tvungen att vara uppmärksam för att kunna se när de går rakt in i min fälla. Detta var inte första gången jag ser de tre svartklädda männen slå till, de har alltid samma strategier. Min fot började domna av, och jag kunde känna smärtan sakta krypa sig längre upp på mitt ben. Jag ville så gärna byta position men jag satt bakom en buske knappt en meter ifrån, jag visste att ifall jag skulle gjort det minsta ljud ifrån mig skulle jag bli deras nästa offer.

Den längsta av männen böjde sig ner och injektera giftet in i hans kropp, de hade vänt kroppen ifrån mig men jag kunde se hur en av de svartklädda männen la sin hand mot mannens bröst för att känna hans hjärtat slå sina sista slag. Jag tog ett djupt andetag i hopp om att lugna mig själv, jag kunde känna hur den kalla luften sakta fyllde mina lungor. Nu var det dags. De tre mördarna vände sig om för att hämta spadarna, men istället gick de in i snöret jag hade bundit kring två träd. Nätet som låg gömd under den tjocka snön fångade in dem som en säck, nu kunde de inte komma ut. Snabbt sprang jag fram från buskarna och försökte samla på mig allt bevismaterial jag kunde hitta. "Vad tror du du håller på med flicka" sa en röst bakom mig. Rösten var raspig och mörk och när jag vände mig såg jag att rösten tillhörde en av mördarna. Hans ögon var fyllda med hat och ilska. "Jag sätter dit er för mord ." svarade jag med den mest självsäkra röst. Men rösten lät mer som jag kände mig, liten, ensam och rädd. Dessa männen var nästan två meter långa och kraftigt byggde, de skulle kunna döda mig med deras bara händer. Jag hörde sirenerna i bakgrund och vände mig snabbt om, jag såg polisbilarna långt borta. Hoppet i mig steg, men det sjönk lika snabbt när jag hade vänt mig om igen. Näten var tomma och jag kände ett hårt slag mot mitt bakhuvud, sen blev allting svart.

Jag vaknade av det starka ljuset, och det tog ett tag innan mina ögon hade vant sig, sakta satte jag mig upp i sängen och kände försiktigt på mitt huvud som fortfarande var ömt från slaget."Det finns vatten på bordet" sa en okänd röst som kom från andra sidan rummet. Jag kollade sakta upp och såg en kille stå lutad mot väggen, han såg ut att vara omkring min ålder. Hans kortklippta blå hår såg okammat ut och han mötte min förvirrade blick med ett vänligt leende. "Jag ska bara gå och säga till kommissarie Clark att du har vaknat, jag kommer tillbaka snart" hans röst var mjuk men ändå bestämd på samma gång. När han hade gått såg jag runt i rummet, ihop att kunna se någonting jag kände igen. Sängen var hård och kall, och den kvava luften gjorde det svårt att fokusera. Det dröjde inte länge fråns dörren in till rummet öppnades, och de rostiga gångjärn gav ifrån sig ett obekvämt tjut. Killen med blått hår kom in i rummet igen med ett mer sorgset léende denna gången."Kommissarie Clark kommer snart, han bad mig att vakta dig under tiden" sa han, jag nickade bara till svar. Jag försökte ställa mig upp men så fort jag stödja på mitt ben kände jag den lidande smärtan som strålade upp i benet. När jag kollade ner såg jag att mina byxor var avklippta precis under mitt knä, och mitt på min vad fanns ett sår. Såret var ganska slarvigt omlindat, men jag uppskattade ändå att de hade gjort något åt det. "Vart är jag någonstans, och vem är du?" min röst var hes och frågan lät mer som en viskning. Jag var osäker ifall han hörde min fråga, men han tog försiktigt ett steg framåt och sträckte fram sin hand. "Jag heter William." hans ögon mötte mina. De var fyllda med godhet och hade samma nyans som hans hår, en mörkblå nyans som skulle kunna uppfattas som svart om de inte hade varit för det skarpa ljuset. Om det inte vore för ärret på hans hals, hade jag tror att han inte ens skulle ha kunnat skadat en fluga."Jag heter Elenor men det visste du nog redan" Han gav ifrån sig ett generat skratt. "Ja det gjorde jag redan men trevligt att träffas Elenor, om du inte har listat ut det än befinner du dig på polisstationen. Du är misstänkt för mord"

Han sa orden med en sån lugn röst, som om det skulle vara orimligt att vara upprörd. Min puls ökade och jag började nervöst tugga på min läpp. Han bakade och satte sig i skrivbordsstolen på andra sidan rummet. Jag satte mig skakande ner i den kalla hårda sängen och försökte få in orden i mitt huvud. Misstänkt för mord? Jag hade inte mördat någon, om något hade jag stoppat ett mord. Jag vet inte om jag var mest arg, rädd eller chockad. Jag ville skrika till William att det var orimligt, men orden kom inte ut. Jag var som förlamad, och luften blev svårare att få ner i lungorna.. Jag började känna en smak av blod, och insåg snabbt därefter att jag hade bitit för hårt i min läpp. En droppe blod rann sakta ner från min haka och vidare nerför min hals. Jag såg Williams mun röra sig men det kom inte ut något ljud, jag försökte att lugna mig själv. "Vad sa du?" sa jag med en ostadig röst. "Jag sa att du blöder från din läpp" svarade han. Hans röst var mycket mer irriterande nu än vad den var innan. "Jo tack, jag vet" snäste jag tillbaka. Han såg förolämpad ut, men jag kunde inte bry mig mindre om honom när mitt eget liv håller på att gå under. "Förlåt, försökte bara var snäll" jag valde att inte svara honom, jag orkade inte vara trevlig mot någon som trodde att jag var en mördare.

Efter en lång stund av tystnad kom en vakt in, jag ställde mig snabbt upp och försökte att ignorera smärtan i mitt ben. "Vänd dig om" Vaktens röst var mörk och bestämd. Han borrade sin blick in i mina blå ögon, som för att visa att det var han som bestämde. Jag tänkte att det inte fanns mycket att säga till om så jag gjorde som han sa. Han satte fast handbojor på mig och eskorterade mig till kommissarien.

Rummet var stort, och luften var kall. Det stort fönster på min högra sida lyste upp rummet. Kommissarien kollade upp från sin dator och visade med sin hand att jag skulle sätta mig ner. Stolen var av trä och vridbar, jag kollade ner på stolen i några sekunder innan jag satte mig ner. William och vakten stod på var sin sida av kommissarien och iakttog varje rörelsen jag gjorde."Jag har inte mördat någon" sa jag med röst som reflektera hur desperat jag var. Mitt uttalande möttes av arga blickar, jag visste att jag bara fick prata om det var svar på än av kommissariens frågor. Men jag är sjutton snart arton år, de kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på vad folk säger till mig. Kommissarien rätade på sig. "Vi tvivlar också på det Elenor Bensson, men på grund av din mammas förflutna var vi tvungna att vara försiktiga." sa kommissarien med den vänligaste rösten han kunde använda på grund av omständigheterna. "Offren blev mördade på samma sätt som din mamma brukade göra." Hans ord följdes av en plågsam tystnad. Jag svalde klumpen i halsen. "Har du något bevis" han svarade genom att lägga upp tre förseglade påsar på bordet. Jag lutade mig fram för att kunna se påsarna tydligare, en spruta, ett par hårstrå och en lösnagel. Skräcken i mig steg, jag kollade sakta ner på mina händer och bad att mina lösnaglar skulle vara kvar. Synen på mina fingrar kändes som ett slag i magen, en av mina ljusrosa lösnaglar saknades. Inte nog med det var hårstråna samma ljusbruna färg som mitt eget hår. De hade satt dit mig, hur kunde de inte inse det? Det fanns inget sätt att jag kunde prata mig ifrån detta. Bevisen var för starka, och jag visste att sanningen skulle vara ännu svårare att förklara. Min enda var att fly.

"Ditt fingeravtryck finns på sprutan" Kommissariens röst väckte mig från mina tankar. Sakta började jag ta av mig min skor med hjälp av min andra fot, och försökte att komma på vad jag skulle kunna säga för att det blev distraherade nog att titta bort. Det var svårt med tanke med vakten bevakade mig som en rovfågel bevakar sitt byte. "På tal om min mamma, hon är fortfarande på fri fot va?" Frågan träffade rätt, de alla tre kollade nervöst ner. Detta var min enda chans, nu gäller det att vara snabb. Jag vred stolen mot fönstret och slängde av skon som satt fast löst på min fot med sån kraft att den stora glasrutan sprack. Lite konstigt att de hade så pass svagt glas på polisstationen men jag klagar inte. Larmet tjöt ut ur i högtalarna, jag ställde mig upp och sparkade vakten i magen så han föll bakåt. Jag lossade av den andra skon och kasta iväg den så den träffade William perfekt i huvudet. Jag välte bordet över den stackars kommissarien som fortfarande satt förstelnad i sin stol. Jag såg hur vakten började resa sig upp och jag sprang fram till fönstret och hoppade ut.

Som tur var det inte långt till marken. Glaset hade skurit upp min hand och det röda blodet blev som ett spår i den djupa snön. Eftersom jag inte hade några skor på mig kyldes min kropp ner snabbt, men det enda jag fokuserade på var att springa ifrån allt. Det enda jag var säker på var att jag inte skulle bli arresterad för ett brott jag inte begått. Jag är oskyldig.