En liten hemlig

1

Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att någon skulle såra mig på samma sätt som han gjorde. Fram tills nu hade jag inte vetat om att sådan brutal smärta som jag kände inombords just nu faktiskt existerade. Det var som att mitt hjärta vårdslöst slängdes på marken, blev sparkad i leran och stampades på innan det slutligen blev lämnat någonstans vid en smutsig trottoarkant, helt förstört. Det slutade liksom aldrig göra ont heller. Det var ju inte som att jag hade ramlat och skrapat om knäna eller så, nej, det var en helt annan smärta. En sådan som alltid fanns med en, en som lyckas följa efter en hela dagen hur snabbt man än försöker springa ifrån den. Den finns där, alltid, fram tills att man låg under täcket, med knäna uppdragna till hakan för att inte känna sig så ensam. Man låg där, försökte tänka på bra saker, fina saker. Men ju mer man försökte, desto starkare blev begäret att släppa taget och bara låta sig själv följas med. Men jag grät aldrig. Jag kunde inte. Ganska fort insåg jag att han helt enkelt inte var värd det, och oavsett hur ont det gjorde så skulle jag inte visa mig svag för honom, trots att han inte var här för att se det.

Mitt hjärta är det värdefullaste jag har. Jag gav det i blindo till en person som jag trodde älskade mig lika mycket tillbaka och nu inser jag att det var det största misstaget jag någonsin gjort. Men livet stannar inte för någon, det fortsätter med eller utan en. Jag har lärt mig en läxa, och jag har förändrats tack vare det. Jag har förstörts tack vare det.