Maran och andra korta berättelser

Maran

Jag vaknade med svetten rinnande ner för min panna. Jag satte med rakt upp i sängen. Min hand tog sig direkt till min mage och jag såg ner, det var inget gapande håll, bara min mage. Jag andades ut och lutade mig ner mot kudden igen. Det hade bara varit en dröm, en mardröm som många andra. Jag var i min lägenhet, ensam. Jag kollade på klockan och såg att den precis slagit fem på morgonen. Mitt hjärta dunkade och adrenalinet flödade, jag skulle inte kunna somna om på en stund. Istället reste jag mig från sängen och tog mig till köket. Det var inte många steg men jag orkade inte tända lampan och snubblade nästan på mattan som låg på golvet. Jag öppnade kylen och tog fram mjölken. Öppnade köksskåpet och tog fram ett glas. När jag var yngre hade jag alltid tagit ett glas när jag inte kunde somna. När jag var liten och haft mardrömmar gick jag alltid till mamma, men istället för att säga att jag var rädd sa jag alltid att jag var hungrig. Det resulterade i att hon gjort smörgåsar, gett mig ett glas mjöl eller filmjölk. Det var en vana som följt med mig upp i vuxna år och nu mer än någonsin kände jag nostalgi över rutinen, vilket lugnade mig.

Jag slog mig ner vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Det regnade och det var en kväll som lätt skulle passat i vilken skräckfilm som helst. Jag hade aldrig varit något fan av skräckfilm, eller filmer överhuvudtaget för den delen. Jag föredrog serier eller någon bra bok. Jag hade alltid varit lättskrämd som barn och minsta lilla skräckinslag kunde orsaka mig sömnlösa nätter under en lång period. Jag hade en gång råkat se en dokumentär om folkmord, det var det som för första gången triggat min insomnia. Sen den kvällen när jag var sju år gammal, kunde jag få panikattacker och insomnia av bara tanken på dokumentären. Tillslut blev bara tanken på en sömnlös natt tillräckligt för att jag skulle ligga vaken halva natten, stirrande mot taket, bilder av mänskliga kvarlevor och försvunna personer foton som snurrade i mitt huvud. Även när jag fick sova drömde jag groteska mardrömmar där jag gång på gång dog eller såg mina nära slitas i stycke. Det kan ses som komiskt att jag i slutändan valde att bli historiker där folkmord var vardag.

Min hand rörde sig mot min mage igen. Mardrömmarna var tillbaka. Jag kunde bara minnas bitar av den nu, det är det som gör drömmar svåra. Man vet att något hände i dem vilket får än att bli rädd men man kan inte komma ihåg mer än fragment efter man vaknat. Det fragment som stannade med mig denna natt var känslan och synen av att någon slitit ut mina tarmar längst motorvägen.

Det hade hänt flera nätter i rad nu, olika mardrömmar varje natt. Mina kollegor hade uttryckt en oro eftersom att jag hade påsar under ögonen som inget smink kunde dölja. Jag ursäktade det med att jag bara haft mycket på senaste tiden, vilket var sant, men inte hela sanningen. Jag började frukta själva sömnen. Tankar som att jag inte skulle vakna igen om jag somnade, att någon kommer hitta mig i sängen med mina inälvor utspridda på sängen. För en sekund tycker jag mig se något röra sig utanför fönstret men efter ett par sekunder av hjärtklappande avfärdar jag det som en något djur eller inbillning.

Jag tittade mot klockan igen, det hade bara gått en kvart och jag kände mig inte det minsta lockad att gå och lägga mig igen. Jag skulle upp om först två timmar men kanske det bara var bättre att göra sig iordning för jobbet? Med en kopp kaffe och en ordentlig frukost skulle jag nog troligen klara mig igenom dagen välbehållen. Jag reste mig från bordet men fick genast sätta mig ner igen, rummet snurrade och om jag skulle ståt upp en längre stund skulle jag ha ramlat. I huvudet började jag gå igenom saker som skulle kunnat trigga igång mardrömmarna. Jobbet gick bra, inga direkta orosmoment. Mitt privatliv var ganska lugnt och ointressant, romans var det inte på tal om och inget drama med vänner. Familjen var hel och välbehållen. Om jag hade vetat vad som pågick skulle jag kunnat lösa det, men nu var det bara sömnlösa nätter utan en klar anledning.

Hade inte det inte tidigare funnits en tro på maran. Det var därifrån ordet mardrömmar kom. Ett väsen i form av en kvinna som på natten red på en människa och orsakade hemska drömmar. Jag försökte dra mig till minne vad jag visste. Hon kunde ta form av en ung och vacker kvinna, en gammal kvinna eller ta form av ett djur. Det fanns olika versioner av henne i olika delar av världen. Vissa legender sa att hon skapades genom en moder som ville undvika smärtorna vid födsel använde magi och det resulterade i att barnet blev en mara om det var en kvinna, son blev varulv. Om dagen var maran en vanlig kvinna men under natten var hon bannad till att gå ut och plåga människor i deras sömn. Om det var en man som uppsöktes kunde det vara av mer erotisk natur. Jag log lite för mig själv, undrar vilken mara som siktat in sig på mig. Kanske var det en mara som förföljde mig genom livet, den måste vara extremt uttråkad. Om maran skulle finnas, skulle det finnas väldigt många idag på grund ut av moderna smärtstillande vid barnafödsel. Kanske är vi alla varandras omedvetna marer.

Jag lyfte glaset men mina händer skakade och jag satte snabbt ner det igen.

Kanske jag bara borde somna om igen, min kropp var tydligt utmattad. Kanske de sista två timmarna skulle vara nog för att åtminstone klara mig igenom arbetsdagen, men magen drog ihop sig vid bara tanken. Kanske jag borde sjukanmäla mig, men det skulle bara lämna mer arbete för senare.

En duns vid sidan av mig, ett skratt, en känsla av att inte kunna röra mig. Maktlös. Det står någon bredvid mig, en svart skugga. Jag kan se att det är en kvinnlig figur. Hon ler ner mot mig. Någon sitter på mig rygg och trycker ner mig mot bordet. Jag kan inte ta mig loss. Panik.

Jag vaknar igen, återfår kontrollen över min kropp. Jag hade somnat på bordet. Solen hade börjat titta fram utanför fönstret. Adrenalinet pumpar igen men det är ingen idé att skrika eller gråta. Det finns inget jag kan göra, det är mitt egna huvud som plågar mig. Det enda jag kan hoppas på är att nästa natt kommer bli bättre.