Depression, tårar o stress

Sex jobbiga år

Allt började redan som 9 åring. Jag blev mobbad och kränkt för mitt utseende och min kropp. Jag heter Alice och är 14 år. Som 9 åring förstod jag helt ärligt inte men efter ett år var jag trött på att höra hemska ord komma från mobbarnas munnar vart jag än gick. Så fort jag kom till skolan. Det var kalla ord som; fetto, tjock, fet, ful, knubbis, du väger ett ton. Visst jag var lite större än andra men inte alls mycket. Spelar ju ändå ingen roll, man ska aldrig bli retad för hur man ser ut.

I fyran grät jag varenda dag när jag kom hem. Tårarna föll, jag hade hållit inne dom hela dagarna. Jag hade hållit inne gråten inombords i år, i månader, i veckor. Det var då jag verkligen förstod vad det var dom menade. Jag började se i omklädningsrummet att jag var annorlunda. Jag förstod vad dom mobbade mig för. Allting fortsatte och fortsatte som en vana. Jag vågade inte berätta för någon. Mina närmaste kompisar hörde också vad folk sa till mig men ingen direkt gjorde något åt det, inte jag själv heller.

I början av femman så hade jag varit ledsen i redan två år. Jag orkade inte mer och jag berättade för mina föräldrar. Dom blev ledsna och tog kontakt med lärarna och rektorn. Dom försökte stoppa det men det gick inte så bra. Men efter många samtal med mobbarna var det över. Det var skönt men samtidigt visste jag redan vad dom tyckte om mig, och det sårade mig grovt.

Mellan femman och sexan någonstans började jag få tankar om självmord. Jag har försökt ständigt att begå självmord. Tanken har slagit mig många gånger och fortfarande nu. Jag har snabb ångrat mig efter jag försökt och avslutat det jag hållit på med. Allting började som en depression, en tanke i hjärnan som man inte blir frisk ifrån.

I sexan började jag i en ny skola och man blev blandade med andra skolor i närheten. Som tur hamnade jag i samma klass som min allra bästa vän. Jag var rädd att jag skulle få nya mobbare efter mig. Jag gick runt och väntade på att orden skulle komma ut från någon. Jag var så rädd att jag skakade när jag gick förbi vissa som verkar ha många ord i munnen. Jag fick nya kompisar. Jag var rädd att förlora en av mina kompisar som jag fick och som stöttade mig och fortfarande stöttar mig i vått och torrt.

I sjuan så blev jag och tre andra av mina kompisar bästa vänner allihopa. Jag kan verkligen lita på dom och alla stöttar mig med allt. Jag är sjukt jävla tacksam för det. Tiden gick i sjuan och jag var fortfarande rädd för ord och blickar. Jag var förvånad att ingen hade sagt något i sexan eller sjuan.det kändes skumt. Men även fast ingen sa något så har jag fått blickar i både omklädningsrummet och i skolan. Jag har alltid varit onöjd med mig själv och det kommer aldrig att försvinna i mina tankar.

På sommarlovet till åttan så började jag äta mindre jag väga mig oftare, jag åt ibland frukost och nästa måltid var på kvällen n väldigt liten portion. Jag gick hungrig hela tiden, jag kände mig tvungen. Efter jag hade ätit var jag tvungen att träna grovt mycket för jag äcklades annars. Jag började på en ätstörning men mamma och pappa gjorde allt för att jag inte skulle komma in längre. Så långt så att det inte skulle gå att stoppas. Jag lyckades att komma på benen igen och äta mer och mer. I den perioden började jag tänka att alla andra av mina kompisar och alla i klassen var så smala och jag så tjock. Jag började till och med självskada mig och jag skar mig i benen flera gången om. Tårarna föll mer från kinderna och ögonlocken brändes. Jag valde att skära i benen för dör skulle ändå ingen se. Men jag fick frågorna och om igen om vad som hade hänt på mina ben, jag tror ingen fattade att det var skarsår. Jag låtsades att jag inte hörde och bytade samtalsämne. Jag brättade för min allra allra bästa vän som varit min bästa vän sen jag var väldigt liten och alltid funnits för mig. Hon stöttade mig och sa att jag inte behöver göra sånt mot min kropp. Jag är otroligt tacksam för att ha henne som vän.

Nu går jag i åttan och är fortfarande missnöjd med mig själv. Jag har inte skärt mig själv på ungefär 3 månader. Jag är fortfarande inne i en svår depression men jag har fått mycket bättre självförtroende och accepterar mig mycket mer än nu. Jag är INTE tjock, jag har kurvor, riktiga kurvor. Jag gymmar lagom mycket, dansar och äter helt normalt. Är 158cm lång och väger som jag ska. Kompisar som snackar skit bakom min rygg har jag bara ett finger till. Dom får gärna snacka skit om mig, men de skitsnacket vill jag att de ska kunna komma från deras munnar till mig och att inte jag ska få höra det från andra. Om jag skulle få säga något till dom som mobbat mig skulle det vara; grattis, ni har tryckt ner mig och fått mig få tankar som en person aldrig ska få. Men tänk ett snepp vidare innan. Till dom smala tjejerna som gett mig blickar vill jag bara säga; fine, ni är smala och perfekta. Men det skulle inte sitta fel med lite kurvor också eller? Fuck Them skinny bitches liksom.

Till min underbara familj och vänner har jag att säga; tack för allt stöd, tack för allt fint ni har gjort. Utan er skulle jag inte funnits här idag. Jag skulle begått självmord, men första tanken som slår upp är er min vackra familj och mina vackra kompisar. Tack till alla er. Och Fuck you till er mobbare!