Döden

Kapitel 1

Regnets hårda knastrande fyllde det nästintill tomma rummet, det ända som fanns var en billig ikea säng och flyttlådor. Himlen utanför var bläcksvart med en stor runt måne som lyste upp marken. Jag hade precis bestämt mig att jag skulle sluta försöka packa upp lådor och faktiskt fokusera på det som var viktigt; sömn och att samla energi inför imorgon. Första skoldagen. Fy vad jag avskydde sånna dagar. Möta helt främmande personer och behöva vara social? Och nu kanske ni tänker 'men det klart du måste vara social är du inte det annars' och jag visste det. Men den här tryggheten man har med folk man känner, att man inte behöver prata och kan bara vara totalt tyst utan att någon tycker du är konstig eller tystlåten. Men jag var rädd för att det är precis det som kommer hända, att dem tycker att jag är konstig och tystlåten. Min mamma hade däremot bara gett mig ett snett leende när jag klagat om morgondagens händelser. Men hennes leende var den ända tröst jag behövde.

Jag kan inte låta bli än att låta tankarna rinna iväg som en forsande flod. Vad kommer att hända? Vem kommer jag träffa? Hur kommer dem vara? Tänk om dem har redan stark sammanhållning så jag blir utstött och mobbad för resten av gymnasiet?

Jag känner hur paniken for som brinnande eld genom mina nerver. Nej, du kommer inte att bli mobbad försöker jag intala mig själv medan jag låter sängens varma täcke omfamna mig och ge en slags trygghet i det nya rummet, det nya huset och den nya staden. Att vi ens behövde flytta. Det suger verkligen. Att flytta är härmed det värsta som finns. Usch, fy.

•••

Bussen stannade blott 100 meter ifrån skolan. Som jag nu inser är mycket större än vad den såg ut på bilderna och mycket mer skrämmande. Jag kunde nästan höra mitt hjärta bulta i öronen. Hjärtat klappade hårt i bröstet och ett slag av realisation träffar mig. Det är nu det gäller, det är nu jag ska träffa massor av främmande personer. Jag kunde känna hur svetten rann längst ryggraden. Nervöst och klumpigt försöker jag öppna dörren. Där gjorde jag det första misstaget på dagen. Det jag inte insåg då, som jag vet nu, är att man behövde ett kort för att komma in. Så istället stod jag där och ryckte i dörren som den största idioten som finns tills en snäll själ öppnade den smidigt med sitt kort. Generad (och antaligen röd som en tomat) så kom jag in i skolan tillslut. Helt förbluffad av min egna idioti så gjorde jag det andra misstaget på 10 minuter. Jag kollade inte vart jag gick och gick säkert in i mer än 5 personer. Det har bara gått 15 minuter av denna skoldagen och jag var redan nära att ha ett nervöst sammanbrott.

Skärp dig! Fokusera!

Som tur är så hittade jag expeditionen ganska snabbt vilket gjorde att jag skulle slippa irra runt i skolan som en ännu större idiot än vad jag redan var. Bakom skrivbordet satt en kvinna i medelåldern (måste det alltid vara en kvinna?) med en intensiv blick på sina papper framför sig. Glasögonen hade hon på huvudet och håret var tunt och tovigt. Det var seriöst som att se någon från American Horror Story. Jag knackar lätt på dörren och hennes intensiva blick mjuknar när hon låser ögonkontakt.

"Hej, jag heter Miranda jag ska börja idag?" Säger jag, men det låter mer som en fråga. Ett brett leende placeras på hennes läppar.

"Åh, vad trevligt att ha dig här! Vänta lite så ska jag ta fram all information du behöver" säger hon med en trygg röst. Vilket gör att mina nerver lugnar sig lite. Hon öppnar låtan och ser sådär intensivt igen. Efter ett tag så kollar hon upp ursäktande emot mig. "Förlåt, detta kommer ta en stund. Kan inte hitta mina glasögon..."

"Eh, dem är på ditt huvud" säger jag och försöker att låta så trevlig som möjligt men misslyckas totalt. Men som tur är verkar hon inte märka något, istället lägger hon handen på huvudet och får ett skrattutfall. Du vet, sånna som vuxna bara har.

"Jaha, med gud. Hoppsan!" hon ler om möjligt ännu bredare, sätter ner glassögonen på näsan och kollar tillbaka i lådan. Det går knappast två sekunder innan hon tjuter till. "Aah! Här har vi det"

I handen får jag kortet till skolan plus andra papper som skåp och böcker. Expeditions kvinnan visar mig trevligt mitt skåp och ger mig instruktioner åt vilket håll min lektion låg åt. En sak ni bör veta om mig är att jag har väldigt dåligt minne.Jag minns knappt vad jag heter. Om jag skulle vara ett djur så skulle det vara guldfisk. Detta gör ju såklart att jag går på 'jag-tror-jag-vet-men-är-inte-säker' tankeställning när jag försöker följa instruktionerna. Helst så skulle jag velat gå tillbaka och fråga igen men av min egna lathet så låter jag bli.

Den orange färgade dörren står framför mig och nervositeten bryter sig loss ifrån mitt inre och sprids till fingertopparna. Måste jag verkligen gå in? Asså måste jag verkligen? Sedan kommer ett minne ifrån mammas hot ifrån imorse.

"Om du inte går till skolan så kommer jag ta din mobil!"

Som du nog kan förstå eftersom jag är en mobilberoende tonåring så funkade det hotet ganska bra eftersom jag min näve slår emot dörren. Jag tar ett djupt andetag. Nu gäller det.

Dörren öppnas av det jag antar är läraren. Han ger mig en frågande blick och jag hasplar snabbt ut mig frågan om detta är rätt klass. Han nickar, nästan lite skeptiskt, och kliver åt sidan. Jag möts av ett hav av ögon och jag kände mig plötsligt blottad. Som att jag var naken där uppe.

"Hörrni dämpa er lite!" ropar läraren och jag vill bara gömma mig i ett hål. Tänker han seriöst presentera mig, framför alla? Mitt hjärta bultar i 150 och jag känner hur benen skakar.

Sluta vara så nervös din idiot, andas.

Så det gör jag.

"Detta är Miranda, hon ska börja här idag. Var snälla emot henne" säger han och betonar det sista starkt. Som att dem här ungarna inte brukar vara snälla, snarare tvärtom. Jag nickar och sätter mig på en ledig plats. Och där, mina damer och herrar, var mitt tredje misstag för dagen. Jag kunde nästan känna hur klassen flämtade och började vilt viska. Detta gör mig såklart nervös. Inte för att min dumma hjärna inte kan fatta att dem viskar åt att jag satte mig där, utan att jag tror att dem viskar åt mig. Om hur jag ful jag är och så vidare, det vanliga.

"Vem tror du att du är?" ryter personen bredvid mig, som jag inte ens hunnit upptäcka när jag satte mig. Visst, jag visste att någon satt där. Men jag visste inte vem. Jag vänder huvudet emot henne och ett starkt obehag växer i kroppen. Åh nej.

"Huh?" säger jag. Helt ställd över frågan. Vem frågar ens något sånt? Liksom, vad förväntar du mig att jag ska svara? Guldfisk?

"Försök inte spela dum du hörde vad jag sa" morrar hon. Vi vet nu att det är en hon. Svart hår som slutade under brösten och långa svarta lösögonfransar. Långa svarta klor till naglar och en helsvart outfit. Jag kunde nästan röra kraften hon bar. Kraften på att hon var mäktig och kraftfull. Definitivt någon som var högt upp i hierarkin. Jag däremot var nog långt, långt, långt ner på listan.

"Förlåt jag bara förstod inte" säger jag och försöker behålla min värdighet. Den lilla värdighet jag har åtminstone.

"Ursäkt godtagen, nu försvinn ur min syn!" ryter hon starkt.

"Alice, var snäll" säger läraren som pratar med henne som en fyraåring. Jag flaxar med blicken emellan dem. Ett leende placeras på Alices läppar.

"Såklart, men jag måste ju berätta för henne vad som gäller" säger hon och blinkar emot läraren. Där och då ville jag spy. Flirtade hon precis med en lärare? Ge mig en hink.

"Miranda, du kan sitta bredvid Adam." säger läraren med ett stoneface. Jag reser mig tveksamt upp och följer riktningen han pekar åt. När jag ser vem som jag exakt jag ska hitta bredvid kan jag inte låta bli än att bli lite mer exalterad.

Oh, come here sexy boy

°°°

Hej, vad tycker ni?

Lol k bye är nervös över vad ni kommer tycka.