Worthless

Ett~ Okej? Okej.

2 minuter lös skärmen, sen är mitt liv slut. En lättnad suck lämnade min mun, äntligen kommer jag slippa all skit som fyllt mig i snart 3 år.

Skärmen ändrades, 1 minut.

Hjärtat slog extra snabba slag, kommer det göra ont? Frågan flög runt i huvudet på mig, det svåra är att jag inte har något svar på det. Jag har ju aldrig testat innan.

Spåren börja gnissla, jag vände mig om en sista gång för att se på omvärlden som skulle få se mig dö. Jag möttes av en ledsen och rädd blick, killen stirrade på mig. Jag formade ordet "förlåt" med min mun. Jag ljög, jag kommer komma till paradiset, jag kommer må bra efter detta.

Lamporna fån tåget lyste på vägarna. Händerna gled ur ryggsäcken som landade med en duns på marken. Jag tog mitt sista andetag, det största jag någonsin tagit. Livet slutar här, jag skulle leva lycklig. Alla ville detta, och alla får det nu. En tidig julklapp mitt i sommaren.

Jag tog sats, släppte ena foten från jorden.

En kall hand tog tag i min handled, allt stanna, hjärtat stannade, luften tog slut. Jag trodde livet var över men allt var långt ifrån över. Jag var kvar, på samma skitiga jord som jag alltid varit.

Jag blinkade ett par gånger innan den suddiga blicken försvann. Fast nu var alla blickar på mig, dom såg rädda och förvånad ut.

Vad hände? Tog inte helvetet slut?

Är det inte över?

"kom" jag sökte med blicken innan jag mötte samma ledsna ögon som förut. Jag reste mig upp och mumlade mot honom. Den kalla handen ringlades runt min handled igen, killen som inte kan vara mer än 17 förde mig ut genom dörrarna och upp för samma gamla gnisslade rulltrappa som jag tar varje dag till *host* skolan....

"Varför?" Jag väcktes ut ur tankarna. "Va?" Fast jag mycket väl visste vad han menade.

"Varför försökte du hoppa?"

Jag kan inte berätta, jag känner inte han & han känner inte mig.

Jag suckade, "skit du i det"

Han mumlade något till svar innan han öppnade munnen "vad heter du?" Har han väll inget att göra med? "Lina." Två fingrar nuddade min haka och lyfte upp mitt ansikte.

"Okej?"

Jag var långt ifrån okej, inte ens i närheten av okej.

"Okej." Allt var bara ljug.

"Här, ring mig när du mår dåligt"

Den vita lappen lös i mina ögon, vad skulle han hjälpa mig med? Han vet väll inte hur det känns? Försiktigt tog jag fram min skakiga hand drog lappen hur hans händer och knycklade ner lappen i fickan.

"Lova att gå hem nu" jag kollade upp på honom, tvekade i några sekunder.

"Lovar"

"Bra, jag måste gå. Hejdå" "förresten jag heter Oscar, fast alla kallar mig

Ogge"