Flickan som vågade drömma

Flickan som kunde drömma

Jag sätter mig utanför skoaffären i gamla stan, precis som jag så många gånger gjort den här veckan. Folk tittar misstroget på mig, som om jag skulle börja skrika och ta tag om deras väskor och sen sticka. Andra ler mot mig, men inom mig känner jag att det inte är genuina leenden. Är det medömkan? Kanske. Kanske är det en ursäkt för att dem inte ger mig något. Jag vill inte ha pengar. Min mage skriker efter mat och filtarna som täcker mig räcker inte till. Det är november, och vinterkylan blir bara mer och mer intensiv.

Jag ser folk gå förbi mig hela dagen. Ibland är det tjejer i min egen ålder. Ibland ignorerar dem mig totalt, och jag kan inte undgå att avundas dem. Deras långa klänningar fladdrar förbi mig, med ett dyrt tyg som tyder på att flickans familj är rik. Hennes mamma kanske sitter och väntar framför brasan där hemma på henne, bryr sig och undrar hur sin flicka har haft det den dagen. Det kanske finns en varm soppa där hemma väntandes på henne, och en varm säng.

Kylan och hungern tillåter inte kroppen att kunna koncentrera sig, och jag märker inte pojken som står framför mig förens han börjar tala.

"Jag ser dig sitta här varje dag, men jag förstår aldrig varför. Har du ingenstans att bo?"

Mitt svar är inte mindre än en viskning, och när jag inte kan säga det högre skaka jag istället på huvudet. Jag är förbi det med att gråta, för nu när jag blivit äldre vet jag att mina föräldrar inte ville ha mig, och att dem därefter inte förtjänar min sorg.

Jag vet inte om pojken gick eller ej. Energin hade runnit ur mig och jag hade inte längre orken att hålla mig vaken. Långt bort hör jag en kvinnlig röst, som om hon står bakom en löja. Ett par smala händer tar tag om mina tunt klädda axlar och skakar mig, orsakar mitt hjärta att hoppa över ett slag och jag kan höra blodet klappa i öronen. Kvinnan vill att jag ska vakna, och flera gånger hör jag ordet Pojke.

En gång gick det upp för mig att jag skulle klara mig bättre om jag låtsades vara pojke. Det skulle bli en strategi för mig att tillåtas bära säckar, putsa skor och göra sådans som dem småtänkta människorna inte trodde att en flicka kunde göra. Dessutom funkade det bra, för att poliserna kände aldrig igen mig som den flicka som en gång rymt från stadens barnhem. Men jag skulle aldrig ångra att jag gav mig av. En ensam frihet är bättre än en falsk kärlek. Sommarmånaderna är enkla och planen är att om jag tar mig igenom vintern ska jag hitta ett skepp att jobba på. På så sätt kan jag ta mig bort från Stockholm och börja mitt liv.

Men kroppen kan inte samarbeta med sinnet och trots att jag vill svara kvinnan känner jag hur tankarna långsamt flyger iväg. Och kroppen tycks sväva på moln, och rösten tycks vara längre och längre bort.

Jag vaknar till en fyllig tystnad. I bakgrunden hörs ett klockur och någonstans långt under mig tycks jag höra låga konversationer, säkert debatterandes. Min kropp spänner sig och... Kylan biter mig inte i ansiktet. Jag rör försiktigt på fingrarna och- till min förvånad- så går det helt utmärkt, dem är inte stela från vinterkylan. Känslan av att inte känna igen mig själv slår mig hårt i magen, får det svårt att andas. Jag har ingen kontroll över vart jag är och längst ut i tårna vet jag att det inte är på gatan.

Jag slår upp ögonen, ser mig runt och upptäcker att jag är i ett rum. I mitten av rummet står en vedspis, lyser upp mörkret runt omkring. Mina enda ägodelar ligger på en stol bredvid sängen, en stol påklädd mina kläder. Jag finner mig själv liggandes i en säng, ren och med mitt korta hår flätat, iklädd ett långt elfenbensvitt nattlinne.

Inbäddad i ett täcke av stickade färgglada filtar, med huvudet på en kudde... svetten pärlas i pannan och en enda fråga snurrar runt i mitt huvud. Vart är jag?!