Porten till en annan värld

0.2

Skolan är världens tråkigaste som finns. Speciellt svenska lektionerna, eller mest svenska läraren. Hon är så irriterande. Hennes pipiga röst, hennes vänliga beteende som ganska lätt kan ändras, hennes perfektionism och hennes irriterande prat. Plus hon behandlar oss alltid som om vi var småbarn.

"Godmorgon mina små solstrålar" joddlade hennes pipiga röst.

Alla suckade bara frustrerat. Förutom en:

"Godmorgon mrs Pearl" hennes mjuka röst fick mina mungipor att rycka till.

Rosalin, tjejen som har allt. När hon pratar har hon ryggen rak, rösten ljuv som musik och alltid lika vänlig med ett leende. Hennes långa ljusbruna hår är utsläppt i svaga vågor, med en hårring med en blomma som accessoar. Henne blåa ögon glittrar mer än ett hav av diamanter, som tindrar i solens strålar.

Hennes kläder är enkla. Ett par vita jeans shorts och en långärmad tröja, som var vit och slutade i rosa längst ner. Hon hade även ett halsband runt halsen. Ett av guld med en ros.

"Roligt att någon är artig här" svarade läraren med ett leende.

"Smöris" hostade någon vilket fick alla att skratta, eller nästan.

"Amen, bara lägg av" skrek jag på killen som sa det.

Mitt försvar fick Rosalin att kolla bak mot mig, med ett leende på läpparna. Vilket fick mig att le också. Hon ler verkligen vackert.

"Äsch håll tyst pucko" svarade han kaxigt.

"Sluta upp ni två" sa läraren skarpt.

Jag fnyste bara till och himlade med ögonen. Lärare är så sjukt tråkiga. Fast riktigt tur att hon ändå stoppade oss, annars hade han fått smaka på min knytnäve. Men Rosalin värkar gilla min goda gärning. För hon log tacksamt mot mig och jag nickade kort, med ett leende också.

---------------------------

När lektionen äntligen var över, var Rosalin snabbast ut med mig hack i hällarna. Fast tyvärr höll läraren mig och den jubel idioten kvar. Hon babblade bara på om att: det vi gjorde var fel och att vi inte ska hålla på så. Blablabla, bara strunt prat.

När vi äntligen fick gå, sprang jag mot Rosalin's skåp. Som tur var så hann jag faktiskt dit innan hon öppnade skåpet. Hon märkte det och log sitt vackra leende, som fick mig att le mot henne också. Hon har inte jätte tydliga kurvår, men tillräckligt för mig. Kurvorna spelar ingen roll när det gäller henne.

"Tja Rosalin, hur känns det med svenska uppgiften?" Frågade jag och lutade mig mot skåpet bredvid hennes, som turligt nog faktiskt var mitt.

Vi har fått en uppgift att skriva en uppsats om vårat släktträd. För mig blir det lätt som en plätt, fast för henne, blir det raka motsatsen. Hon har en riktig stor hemlighet som ofta gör det krångligt för henne. En hemlighet som bara jag vet om.

"Svårt, för hur ska jag kunna säga inför alla om mitt släktträd. Alla kommer tro att jag är en idiot" sa hon och viftade med armarna lite.

"Du kommer på något, annars får du hitta på något. Det vet jag att du kan" sa jag och log mot henne.

Hon är en riktigt smart tjej och jag tror på henne. Ingen utmaning är för svår för henne. Hon är bäst på allt i alla ämnen, hon är en fantastisk sagoberättare och en fantastisk person. Fattar verkligen inte att folk kan mobba henne så mycket. Hon är till och med rätt het, så hur kan hon bli mobbad.