Did You Ever Love Me?

Kapitel 1

"Hejdå!" ropade jag och drog på mig mina vita converse innan jag flög ner för trapporna. Jag kände mig så otroligt sen även fast bussen inte borde åka fören om tio minuter.

Jag såg bussen vänta ute på gatan och saktade in på stegen då jag närmade mig den. Jag märkte hur vanlig den var. En helt vanlig buss. Jag fnös. Vad hade jag väntat mig? En såndär gul skolbuss som dom har i simpsons? Jag antog det.

Dörrarna öppnades och tveksamt klev jag in och hälsade vagt på busschauffören. Efter att ha förklarat för honom att jag är ny men ska gå i samma skola som de andra på bussen, så gick jag längre bak.

Jag damp ner på sätet och pillade fundersamt med kanten på min grå tröja. Redan då hörde jag mummel och viskningar.

"Vem är hon?"

"Är hon ny här?"

"Jag har inte sett henne"

Jag gjorde mitt bästa för att ignorera kommentarerna de trodde att jag inte hörde. Just då både hörde jag och kände hur någon satt sig bakom mig. Någon satt sig även framför och de båda tjejerna lutade sig närmre mig.

"Är du ny här?"

Frågade den blonda tjejen med extremt uppuschade läppar, kletiga av läppstift. Jag rös inombords men nickade. Hon kollade på mig och flinade mot den andra tjejen precis som om hon sade "det märks".

"Är du från landet då?"

Sa hon. Jag började förstå att det här inte var något vänligt sätt att hälsa mig välkommen till Stockholm. Jag nickade igen och kollade ut genom fönstret.

"Då har du väl aldrig sett en buss förr eller?"

Jag gav henne en konstig blick och hon tittade oskyldigt på mig.

"Där rider man väl på grisar till skolan eller?"

Utan att jag hade märkt det hade det samlats människor som i en ring runt oss. Alla de skrattade nu högt och gav mig dömande blickar. Av någon anledning kände jag hur det brände bakom ögonlocken.

NEJ! Inte gråta nu Lousie!

"Blev du lite leedsen?"

Sa den äckligt elaka blonda tjejen och putade med underläppen.

Just då jag trodde att jag skulle börja lipa, hörde jag en röst som fick det att pirra till i min mage.

"Amen lägg av då, fan"

Allas blickar, även min, vändes mot rösten. Jag såg en kille, säkerligen i min ålder självsäkert stående mitt i gången. Han hade brunblont hår under en bakåtvänd keps. Hans ögon var så vackra. Man visste inte om man skulle kalla dem gröna eller blå eller bruna. Jag svalde. Han såg verkligen bra ut.

Alla drog sig tillbaka, även den kaxiga tjejen. Jag undrade vem det här var som fick alla att vika undan. Han såg rätt så snäll ut iallafall.

Jag log tacksamt mot honom, men hans ögon följde iskallt den blonda tjejens minsta rörelser, ända tills hon satt längst bak och bättrade på sminket med en liten spegel.

"Tack"

Mumlade jag blygt och slog ner blicken en sekund innan jag tittade på honom igen. Han log. Sa inget mer. Bara log och gick sin väg.