Did You Ever Love Me?

Kapitel 2

[woah då jag började skriva den här berättelsen var jag liksom upp över öronen förälskad i felix sandman. (kanske märks) nu är det så att den intensiva förälskelsen lättat och jag har fått nya intressen. Men det kan ju inte hindra mig från att fortsätta uppdatera right? jag läste igen genom kommentarerna på första kapitlet och har bestämt mig för att fortsätta, so, here you go! (Jag ber om ursäkt för alla stavfel och liknande, men kapitlet är skrivet på min telefon)]

Jag klev av bussen lite senare än de andra. Jag ville inte väcka för mycket uppmärksamhet. Min blick fastnade på den släta, vita fasaden och jag fnös lätt. Jag trivdes bra i min gamla skola. Varför skulle vi då flytta? Jag ryckte på axlarna, som för att osynligt svara min egna fråga, och gick mot de stora dörrarna.

Efter en liten stund stod jag utanför mitt glänsande mörkgröna skåp. Jag tog upp det skrynkliga schemat jag fått, och försökte tyda siffrorna. Jag skakade långsamt på huvudet och såg mig omkring i mängden.

"Ursäkta?" Sa jag så artigt som möjligt, och tjejen med det bruna håret tittade upp på mig. "Jag är ny här... Och, jag vet inte vägen till klass 9C". Hon log vänligt och sade med en röst som var aningen mörkare än jag föreställt mig: "det är min klass". Jag log lättat. Det fanns iallafall något att vara glad för. Det blev pinsamt tyst en stund. "Jag heter Amanda förresten" sa hon, och en kort stund trodde jag att hon skulle räcka fram sin hand mot mig, men mina misstankar bekräftades inte och jag mumlade fram ett "Louise". Sen följde jag efter henne när hon började gå vidare i korridoren.

Jag såg mig omkring. De vita knottriga väggarna, de blyga ansiktena jag mötte. Oändliga rader av gröna skåp. Då, plötsligt märkte jag en tydlig förändring i korridoren. Alla tystnade och drog sig mot sidorna. Jag uppfattade skratt och prat längre bort i korridoren. Jag valde att följa Amandas exempel och röra mig mot väggen, men då, kände jag en hand på min axel och vände mig om.

Han.

Våra blickar möttes en kort stund innan jag vände den mot golvet. Jag visste att han flinade. Jag hörde de tre andra som kommit med honom skratta lite. "Du är ny här va?" Sa han då, med samma ointresserade röst som tidigare. Men det var något med den rösten som ingav en konstig värme i mig. Jag nickade lite svagt och tittade upp. Jag mötte dedär märkliga ögonen igen. Han höll länge kvar sin blick. Jag kunde känna hur korridoren höll andan, jag kunde inte låta bli att jämföra mina tråkigt blå ögon med hans, som tydligen skiftade färg. Då, just då jag trodde att något skulle hända, blinkade han med ena ögat och så var han borta. Då stämmningen långsamt övergick till lugn och sömnig igen, vände jag mig genast mot Amanda. "Vem är han?". Hon svalde och rättade till sin gula tröja. "Det... Det är Felix.

Efter att det skrattretande i situationen försvunnit började jag bombardera Amanda med fler frågor. Jag hade väl gissat att han skulle heta "slaktar-Felix" eller något eftersom alla verkade så rädda, men efter en snabb förklaring förstod jag. Amanda berättade det mesta, hur Felix festade och låg runt, skrämde och irriterade folk. "Men du..." började jag men blev avbruten. "Lova att du aldrig har något med honom att göra". Sa Amanda med en orolig underton i rösten. Jag tänkte en lång stund och nickade sedan långsamt. Amanda kollade fortfarande strängt på mig. "Jag lovar" sa jag utan att se henne i ögonen. Jag harklade mig och försökte igen: "Du..." "Vi måste gå in nu innan vi blir sena" avbröt hon mig igen. Jag försökte dölja min besvikelse och höll med.

Tre timmar senare satt vi vid lunchbordet. Amanda var faktist rätt kul att vara med. Jag petade lite i risotton. "Slår vad om att den är gjord på rester av gamla skolböcker" sa Amanda äcklat med gaffeln i maten. Jag skrattade till. Just då såg jag Amandas blick fastna vid något bakom mig och hon kisade misstänksamt. Jag vände mig om, kanske lite för hastigt, och såg den elaka blonda tjejen. "Cornelia" mumlade Amanda surt. Tjejen, som nu hade ett namn slog sig ner bredvid oss. "Ida, vi sitter här" hennes vän följde efter, men inte helt utan att protestera. "Men jag vill sitta med tjejerna" sa Ida surt. "Äh håll käften" sa Cornelia och knyckte med nacken så att hennes perfekta hästsvans landade över ena axeln. Konstigt nog blev inte Ida arg. Hon rodnade bara och började äta, med små tuggor. "Så hur har det gått första dagen i skolan då?" Sa Cornelia snorkigt, riktat mot mig. "Bra" sa jag ärligt, kanske lite malligt. "Kom Amanda, vi går" sa jag sedan, som för att bevisa att jag hade vänner som jag inte behövde kritisera för att de skulle vara med mig. "Jag trodde ju att du skulle få damp eller nåt då du såg en ren toa!" Sa hon högt efter mig och många blickar vändes mot oss. Jag snurrade långsamt runt. Sen sa jag med mycket tydlig röst: "Vet du, jag tycker att du ska sluta vara så bitchig för att dölja din egen osäkerhet." Sen vände jag på klacken igen och gick. Jag hörde många låga visslingar och till och med en del applåder. "Jävla slampa!" Skrek Cornelia, men jag hörde att hennes röst var gäll och höll på att brytas så jag brydde mig inte. Amanda tittade på mig med stora ögon då vi kom ut ur matsalen. Sen log hon häpet och utbrast: "Wow"