Drömmen om Paris

Kapitel 2

När jag kommer in i klassrummet är nästan alla i min årskurs där. Jag får genast syn på Nova och Liam en kille som går i min klass. Nova möter min blick och vinkar glatt till mig att komma och sätta mig. Hon ställer sig upp och fångar mig i sin famn.
"Du ser helt fantastisk ut!"utbrister hon. "Tänk att vi tar studenten idag." Fortsätter hon medans hon lossar sitt grepp och tar ett steg tillbaka för att granska mitt ansikte. Detta är hennes sätt att klargöra att allt är bra, att jag är okej med den pågående situationen. Jag ler så övertygande jag kan, men jag vet att hon kan se rätt igenom min fasad.
"Nova du, wow vilken klänning!" Utbrister jag lika entusiastisk som hon. Nova har på sig en vit spetsklänning som sitter smidet åt hennes långa figur. Hon tar ett steg bakåt och snurrar runt för att låta mig se hela hennes klänning, när hon snurrar runt ser jag hur klänningen är har en låg rygg som ger klänningen det lilla extra. Vi skrattar och vi slår oss ner vid ett bord tillsammans med Liam. Innan vi vet ordet av det har vi kramat om våra lärare och klasskamrater. Flera av mina klasskamrater står i tårar när vi står på glänt till att springa ut. Jag känner hjärtat i halsgropen, jag försöker torka av mina svettiga händer på klänningen men till ingen nytta då det blanka tyget jobbar emot min vilja. 100 meter utanför dörren hör jag våran rektor talar högt och mörkt med sin röst, han gratulerar oss och välkomnar fram klass 16D ut. Den muntra och sprakande musiken ljuder i de stora högtalarna utanför, vi tar alla satts och ut springer vi alla. Solen slår mot mina ögon när dörrarna öppnas. Ljudet av applåder och hurrande fyller luften. Ett glädjeskrik ljuder, det är högt och upprymt. Det tar mig en sekund för att inse att ljudet faktiskt kom från mig själv. Nu, har jag tagit studenten. När musiken försvinner letar jag snabbt reda på min mor och syster i publikhavet, vilket inte är särskilt svårt då jag ser den jättelika bebisbilden på mig själv med mitt namn med stora bokstäver. Min mor skrattar och upprepar ett flertal gånger hur stolt hon är över mina framgångar. Efter ännu en omgångar kramar och massa lyckönskningar och farväl är vi påväg hem.

Hemma skålas det med ytterligare ett glas champagne, det äts också en härlig frukt tårta som jag själv bakat. Och en massa annan läcker mat. En färgglad sallad, bröd med färska örter och smör. Fat med exotiska frukter och en stor kristallskål med jordgubbar. Efter flera härliga timmars samtalande och ätande ställer sig Nova med ett vitt kuvär i handen. "Jullie" börjar hon och tar en kort paus. "Jag och alla runt omkring dig är så stolta över dig. Jag känner mig så privilegierad att få vara din bästa vän. Jag vet att du har stora planer för framtiden. För två månader sedan sade du att du hitta en gård nära Paris. Men du var flera tusen kronor från att kunna köpa den" hon tar en paus till. "Men jag vill hjälpa dig. Hjälpa dig med din dröm, jag vill därför ge dig de resterande tusen kronorna som en gåva till dig. Så att du kan få bo, på en gård, i paris" säger hon med ett leende. Det tar tid för mig att omfamna det hon just förmedlat fram. "Men Nova, det är nästan fyrtio tusen jag saknar" utbrister jag "Och jag sökte aldrig till att förflytta kurserna till Paris" påpekar jag dystert. "Oroa dig inte jag har redan ordnat det. Jag sökte även det självständiga som tillåter dig att arbeta hemifrån precis som du tidigare sagt att du velat" svarar Nova självsäkert. "Nej, nej Nova. Jag kan inte ta dina pengar" hävdar jag. "Jo, jo Jullie. Det kan du visst. Det är en gåva, som tack kan du låta mig bo med dig i Paris nästa sommar." skrattar hon fram. "Jag vet inte" svarar jag fundersamt. "Du måste lova att jag får betala tillbaka dem i framtiden?" frågar jag. "Visst" svarar Nova triumferande. Men min magkänsla säger att hon aldrig kommer ta emot de pengarna. Men för tillfället låter jag det vara ett problem för framtiden.

En timme senare och ett långt telefonsamtal senare har jag blivit den framtida gårdsägaren av gården. Av allt att döma var det bara jag som hörde av mig angående gården, ägaren tror att det är på grund av det höga priset som ingen tidigare hört av sig. Hon sade även att hon gärna ser att jag får hennes ko och får på köpet, då hon ska flytta till staden och hon gärna vill att hennes djur ska bo kvar där de alltid har gjort. Jag tackar upprymt och glatt ja till hennes förfrågan. Vår överenskommelse är att inom två veckor kommer mina saker skickas till Paris, dagen därpå kommer jag och ägaren Marion mötas och skriva under papper och jag kommer att få nyckeln överlämnad. Längtan är oövervinnerlig, men känslan som är större är den chock som växer för varje ögonblick. Jag har köpt en gård, i Paris.