Jag knöt skorna i en slarvig knut, slängde på mig jackan och sprang. Röster skrek mitt namn, men det ända jag kunde höra var mina fötter mot asfalten. Mina lungor kämpade för luft och mjölksyran brände i mina ben men jag var fri, fri att leva det liv jag valde . Det var i alla fall vad jag trodde den här varma juninatten, så naiv jag var, så fri.
~
Jag var uppväxt i ett litet hus i en liten förort till en liten stad. Jag hade en liten mamma och en liten pappa och några små syskon, inget speciellt. Inget speciellt alls, vilket skrämde mig till döds, inte något som stack ut. Jag var en grå mus, en ingenting.
Ingen vet vem han är, inte ens jag. Jag vet inte hans riktiga namn, jag hade bara träffat honom en gång, men det räckte. En gång och jag visste att jag skulle en dag skulle dö i handen av någon som aldrig var mer än en främling -en dröm, mardröm för att vara exakt- för mig.
~
Luften ven runt öronen medan jag sprang, väskan slog mot min höft och mitt långa, svarta hår fladdrade bakom mig. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur länge jag hade sprungit- minuter, timmar, dagar, veckor, år? Det spelade ingen roll, jag kunde ändå inte stanna.
Jag var precis lika naiv nu som då, natten jag lämnade helvetet på jorden (bara för att komma till ett annat, men det visste jag inte då) för att leva det fantastiska liv jag sett ut till mig själv.
Jag kom till staden utan namn ungefär en vecka efter jag började springa. Med blodiga fötter och värkande ben men med ett stort leende kom jag dit (om jag ska vara ärlig så jag nog inte riktigt så euforisk men det här är min historia och jag kommer att romantisera den lite, bara för att jäklas.)
Jag ställde mig vid vägkanten med handen upp i luften, vetandes att nog ingen skulle plocka upp mig, smutsig som jag var. Men som genom ett mirakel stannade en alldeles fantastisk bil framför mig- en vacker Chevrolet- och rullade ned rutan.
”Lift, sötnos?” Jag kände mig själv rodna, för som jag såg ut för tillfället så skulle nog ingen kunna beskriva mig som söt.
”Visst..” Jag tog upp min väska från marken, slänga upp bildörren och satte mig. Vi ska väl säga att jag kände mig illa till mods i den rena bilen och under den främmande kvinnans blickar.
”Vart vill du? Eller följer du mig till världens ände?” Hennes klingande skratt ekade i bilen som susade fram på motorvägen. Jag började känna mig lite lätt illamående som vi gjorde en skarp U-sväng mitt i vägen. Jag hörde glas splittras, kände en varm, kletig vätska rinna ned från mig kind. Jag hörde ett högt skrik och en explosion. Och jag kunde svära på att jag hörde ett litet barn sjunga...
Jag vaknade av ett hård spark i magen, mitt huvud bultade och mitt hjärta slog hårt som jag reste mig upp från det ruttnande madrassen jag låg på. Det stod en man framför mig, omgiven av skuggor. Han särade sina läppar i ett hånfullt leende som visade hans vita tänder. Kvinnan i bilen stod snett bakom till höger, hon tog ett steg framåt och lade sin elfenbens vita hand på min axel (som till min förvåning var täckt av en ren, vit skjorta och inte den solkiga blus jag hade haft på mig).
”Välkommen, och förlåt för häromdan. Bilolycka kanske inte var det bästa sättet att få dig medvetslös...” Allt detta sade hon med ett snett leende och ett tonfall som fick mig att instinktivt förlåta henne.
”Det är okej...” Mumlade jag, mest för mig själv. ”Men var är jag?” Denna fråga riktade jag mest till mannen som nu var bakom henne. ”Eller är det här någon hemlig maffia-liga som har bestämt sig för att jag ska vara ert nästa offer?” Sa jag och skrattade åt min egen uppfinningsrikedom i pressade situationer.
En millisekund senare var jag fast mellan väggen och den främmande mannen-som jag valt att kalla X genom den här historien eftersom jag inte fick veta hans namn före slutet- som hade ett hårt grepp runt min hals. Hans ansiktsutryck fick min att inse att jag hade haft rätt, hans ögon brann med ett hat som skrämde mig nästan lika mycket som mitt ”gamla” liv.
”Hur. Visste. Du?” väste han fram mellan sammanpressade läppar.
”Hon kan inte prata om hon inte kan andas” sade kvinnan (som jag nu bestämde för att jag tyckte om) och plockade bort hans hand från min hals.
”Prata då din slyna!” Kvinnan titta argt på honom men uppmuntrande till mig.
”Maffia-filmer är min grej” sade jag med ett snett. illvilligt leende. ”Och jag jag gillar inte inte termen ‘slyna’.”
Jag hoppas att jag såg modigare ut än vad jag kände mig, annars så låg jag nog illa till. Men den chockade blicken jag fick tillbaka var svar nog. Jag tog tillfället i akt och tog tre långa, självmedvetna kliv över golvet tills jag stod framför honom, som backat undan efter han släppte mig.
”Vem fan är du?” viskade han hetsigt fram, han såg lika rädd ut som jag kände mig. Jag kunde inte längre se personerna som förut stod bakom honom i skuggan, en liten del av mig sa att jag inte skulle oroa mig för dem just nu, jag hade större problem.
”Din värsta mardröm”, jag kände hans ögon på mig medan jag vände mig om och gick ut genom dörren.
Jag fortsatte springa, det var det ända som kändes rätt. Mina skor hade gått sönder några dagar efter min lilla incident med X, så nu sprang jag barfota längs trottoarer och grusvägar.
Vid den här tidpunkten i mitt liv trodde jag att jag skulle ge upp, jag hade ont, jag var trött och jag hade inget hopp kvar. Vilket är det värsta som kan hända ,människor är varelser byggda på enbart hopp, så när vi förlorar det, då förlorar vi allt.
Jag träffade X en gång till i mitt liv, en varm juninatt precis som den natten för så många år sedan. Den natten jag började springa, och jag har aldrig slutat, aldrig stannat för länge någonstans, aldrig blivit fäst vid någon. Jag träffade honom vid världens ände, så långt bort man kan komma från allt som betyder någonting.
Han stod som en skugga under den blinkande gatlampan, gatlampan utanför det ruckel jag kallade mitt hus. Först trodde jag det var en illusion, men trots alla gånger jag blinkade och vände mig ifrån fönstret bara för att titta ut igen och se att han stod kvar, nonchalant lutades mot gatlampan, stirrandes upp på mig.
Det fanns ingenstans att springa den här gången, för första gången på väldigt länge var jag tvungen att stanna och se mitt förflutna i vitögat. Jag försökte att ta ett djupt andetag, men det kom ut som ett välbekant snörvlande ljud.
Jag knöt skorna i en slarvig knut, slängde på mig jackan och snubblade ut. Jag kunde höra en väldigt speciell röst ropa mitt namn, men det ända jag kunde höra var mina andetag och det svaga ljudet av grus under mina skor. Mina ögon kämpade mot tårarna och mina knän sved efter alla gånger jag snubblat på den korta vägen till gatlampan, och jag var fast, fast i hans grepp. Det var i alla fall vad jag trodde tills han höjde pistolen, pekade den mot mig och skrattade.
Jag hörde skotten, ett, två, tre... Sju skott, ett för varje år jag sprungit, och nu sjöng inte längre barnet, det grät.
