Det var inte jag!

Kap 2 |oönskad|

Jag vaknade tidigt, tidigt på morgonen, det var kallt och jag frös.

Jag började minnas saker, jag sprang och sprang allt jag hade igår och sen hittade jag en mysig skogsglänta och somnade.

Jag tog upp min mobil, inte ett enda meddelande eller missat telefonsamtal.

Mamma och pappa hade antagligen inte ens märkt att jag var borta, nån gång skulle dom få veta sanningen, då kommer jag kanske bli mer populär och önskade!
Allt var en stor skit, jag ville inte leva längre, jag letade upp en snara och band fast i en gren jag gjorde en uggla och satt i huvudet och blundade.

Jag öppnade ögonen det var vitt överallt.
- vart är jag frågade jag mig själv.
- på sjukhuset vännen sen skrek hon ut i en korridor, hon har vaknat!
- sov jag?
- du har legat i koma i tre år vännen!
- oj?
- har någon hälsat på mig?
Kvinnan harklade sig och kollade sig nervöst omkring, - ehm... nej tyvärr.
- förresten vrf försökte du ta livet av dig?
- för att ingen gillade mig!
- stackarn!
- när får jag komma hem?
- du kan gå nu!
~~~~~~~~~~~~Hemma~~~~~~~~~
Jag gick hem och knackade på dörren
- hallå! Sa en kvinna som öppnade med rosa hår.
- hej är mamma och pappa hemma?
- va?
- ja, min familj vi bor här.
- nä gumman, vi flyttade in här för två år sedan. det var däremot ett trevligt par som bodde här som flyttade men dom hade inga barn.

Jag sprang gråtandes där ifrån, ingen gillade mig, och nu hade jag bevis.
- förresten ropade kvinnan bakom mig, dom flyttade till Frankrike!
Jag fortsatte springa allt jag hade, jag sprang in i en skog där jag aldrig vart, jag sprang så benen flög, jag kom till en brun fallfärdig stuga jag kikade in genom fönstret där satt en flicka i 13 årsåldern och ritade.
På något sätt var det något bekant med henne, men jag visste inte vrf?
Jag knackade på, hon sprang och öppnade och sa äntligen Linda! Du kommer för att rädda mig men fort göm dig, han kommer snart!
- va vem?