Sweather Weather

She's in the rain

De stora vattendropparna öste ner på min bleka kalla hy, det kändes lite som en kalldusch fast med kläderna på. Det svarta långa håret hade blivit blött och trassligt utav allt regn. Kanske borde jag tagit med ett paraply nu när det har blivit sen oktober, men hur skulle jag kunna veta att det skulle regna så här mycket.
Min blick fokuserade sig på den gråa himlen ovanför och min hand sträcktes upp för att snudda vid det kalla regnet.

Jag blundade och kände vattendropparna falla på mitt bleka ansikte.
Plötsligt slutade regnet falla på mig, jag hörde det fortfarande tydligt men jag blev inte blöt. Ögonen öppnades och jag såg först bara svart, någon höll något över mig. Handen fördes ner och jag vände mig långsamt om för att möta den främmande personen.
Våra ögon möttes och jag fick en känsla inom mig som jag aldrig känt förut, varför får jag det helt plötsligt? Vad är detta?

Han hade de vackraste ögonen jag någonsin sett, något med dom gjorde min kropp helt varm, just i den stunden var det bara jag och han i världen. De chokladbruna ögonen påminde mig om något dyrbart som man ville skydda till varje pris, lite som sitt hem.
"Du såg frusen ut, jag tänkte att detta skulle göra dig lite varmare"
Han log ett brett leende, som fick mig att tänka på någon jag kände för väldigt längesedan.
"Känner..jag dig..?"
Jag var bara tvungen att få veta om det var han. Han kollade ner på mig med en plågad blick
"Jag önskade att jag aldrig flyttade..Youra.."
Han suckade och kollade in i mina blåa ögon.
Då insåg jag att detta var Luka, min gamla vän.
När vi var små så lekte vi med varandra varje dag, vi var oskiljaktiga. Men året vi blev åtta så flyttade hans familj ifrån LA och vi tappade kontakten, jag hörde inget av honom på tio år.
"Luka!"
Jag rycktes ut ur mina tankar och vände mg snabbt om, där stod en vacker blond tjej med vackra gröna ögon. Hon såg verkligen ut som en fotomodell. Luka kollade långsamt upp och log mot henne med sina vackra ögon, de såg ut att vara ett par. Jag kollade ner och kände mig besviken av någon anledning.

"Jag måste gå, men det var kul att träffa dig igen" sa jag snabbt och tittade upp mot honom.
Han log och räckte paraplyet till mig.
Jag hesiterade på om jag skulle ta emot den.
Han gav mig ett halvhjärtat leende.
"Du behöver den mer än vad jag gör, förresten så har Julie ett"
Han pekade på henne och mycket riktigt stod hon där med ett genomskinligt paraply i handen. Jag kollade tillbaks på Luka och min blick fördes ner till det svarta handtaget han höll i.
Jag tog försiktig upp min ena hand och sträckte mig mot den. Våra händer snuddades en aning och jag fick en rysning längs ryggraden, det var som att något elektriskt fördes över hela min kropp.

Han började springa mot den blonda tjejen och jag stod som fastfrusen i marken och kände mig hel tom och förvirrad. Det var då jag kom och tänka på att  jag inte ens fick hans nummer.