Röda ögon

Röda ögon

Jag sprang så fort jag kunde. Mörkret, tjockt och ogenomträngligt, tycktes sluta sig runt mig. Jag kände hur vinden slet i mitt hår. Den tycktes leka med det, slänga runt med det, som om dess enda mål var att jag inte skulle se vart jag var på väg. Korpsvarta slingor föll ner i mitt ansikte och jag försökte desperat att borsta undan dem för att se vart jag var på väg. Kalla vindpustar slog mot hela min kropp och jag kände hur jag huttrade medans jag sprang. Trots det rann det pärlor av svett ner för mitt bleka ansikte. Benen kändes hopplöst trötta. Mina rosslande andetag kändes som rakblad mot lungorna. Varje gång jag skulle andas försökte jag stålsätta mig för den smärta jag visste skulle komma men det gjorde ingen nytta. Möjligheten att stålsätta sig för känslan av knivar i varje andetag var obeskrivlig. Ena andetaget värre än det andra. Det stod klart för mig nu att med tanke på hur utmattningen började övermanna adrenalinkicken och jag kände hur min energi började sina fanns det inte en chans att jag skulle nå fram i tid. Min strupe kändes som om den var gjord av sandpapper. Jag kastade hastigt en blick bakåt och såg de röda ögonen. De började ta in på mig. När jag vände mig framåt såg jag att gatan jag sprang på var en återvändsgränd. Framför mig såg jag en mörk, kall stenvägg som utgjorde slutet av den smala gata jag sprang på. Det stod klart för mig nu, jag skulle inte hinna. Mina kaffebruna ögon flackade längst med de tomma gatorna i hopp om en ny flyktväg. Som om staden förstod mitt problem dök det upp en sidogränd till höger och jag sneddade in i den. Omgivningen var helt tyst, vilket var konstigt eftersom att det ändå var huvudstaden jag bodde i. Men trots det var det ingen ute på gatorna, inga lampor lyste i fönstren, inte ett enda ljud. Det enda som hördes var mina dunkande fotsteg mot gatstenarna som ekade mellan väggarna. Detta var inget jag reflekterade över då. Jag var för upptagen med att springa för mitt liv.

Plötsligt hördes det ett plingande ljud. Det var min telefon. Jag fick upp den ur fickan och läste det nya meddelandet som lös på skärmen. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Det var från Melany, min bästa kompis. "Hej Sammy. Var är du? Jag trodde att vi skulle ses. Vill du inte hade du bara kunnat avboka. Har du inte kommit inom 10 min går jag. Hoppas du kommer. Om inte, ring mig. Berätta vad det är som händer. Jag är ju trots allt din bästa kompis. Jag tycker att jag förtjänar en vettig förklaring till allt det här. -Melany" Om hon bara visste, tänkte jag. Om hon bara visste var jag var kanske hon kunde ha hjälpt mig. Jag började skriva ett svar. Jag förklarade hur jag hade hamnat i det här, vad det var som hände och jag bad slutligen om hjälp. Men just som jag skulle skicka det ändrade jag mig. Hon skulle inte bli indragen i den här röran. Inte som jag blivit. Om hon skulle bli skadad skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Jag raderade meddelandet och tittade upp.

Jag insåg att jag hade stannat. Runt omkring mig stod höga hus av tegel och marmor. De såg nästan spöklika ut så här med alla skuggor som föll över dem. Jag visste precis var jag var. Härifrån visste jag precis hur man kunde ta sig ut ur staden på snabbaste sätt. Om jag bara kom ut på landet så skulle allt lösa sig. Jag kan inte förklara varför jag kände så men mina instinkter sade mig att så fort jag kom bort från de stora städernas ljud och ljus skulle allt bli okej. Jag började springa mot en gata. Husen som stod parallellt för att bilda den smala passagen växte ihop på något märkligt sätt och plötsligt fanns det ingen gata där längre. Det förblev mörkt i alla fönster. Nu hade jag helt förlorat hoppet om att någon skulle komma och hjälpa mig. Jag började springa mot en annan gata men då flyttades husen än en gång. Varje gränd jag sprang mot stängdes en för en. Nu kände jag hur paniken spred sig i kroppen. Sen var det bara en öppning kvar. Jag började inte ens springa för jag visste vad som skulle hända ändå. Kalla kårar började krypa längs med min rygg.

En mörk gestalt kom gående längst den öppna gatan. Jag hoppades nästan på att det skulle vara en människa som kom för att hjälpa. Jag hade inte för stora förhoppningar men man vet aldrig, kanske skulle ett mirakel inträffa, kanske skulle jag bli räddad till slut. Men den lilla låga av hopp som för en kort stund brunnit inom mig slocknade lika fort som den tänts när jag såg ögonen. De var röda som blod och gnistrade som ädelstenar. Hade jag inte varit så vettskrämd hade jag kanske beundrat dem. Men eftersom att situationen såg ut som den gjorde var det enda jag gjorde att försöka ta mig bort från mannen. Detta var första gången jag såg ägaren till ögonen. Innan hade jag bara sett två blodröda lysande fläckar i mörkret. Men nu såg jag hela mannen och det jag såg var tillräckligt för att ge en vuxen mardrömmar. Han hade gamla slitna kläder. Lukten från kläderna spred sig ända bort till mig där jag stod. De luktade som rutten fisk och mögel och han var smal som en pinne. Hans hatt satt knappt kvar ovanpå det ovårdade håret. Men det var ansiktet som var värst. Där munnen skulle ha suttit fanns istället ett svart hål stort som en knytnäve. Han hade en näsa, om man kan kalla den för det. Den var helt deformerad och saknade stora delar. Hela hans ansikte var täckt av ärr och hans hud hade samma färg som döda, gråa löv. Om det ens var möjligt kunde jag svära på att han log. Ett kallt grymt leende som tycktes tränga rakt in i min själ.

Gatan bakom honom var fortfarande öppen. En chans att fly dök upp och jag tog den. Jag sprang så fort jag kunde mot den smala gatan och just som jag kommit ut från torget kände jag en hand som slöt sig om min hals. Mannen ryckte mig bakåt och jag landade vid foten av den stora fontänen som stod mitt på torget. Där låg jag och hostade i ett desperat försök att återfå förmågan att andas. Mannen kom närmare och för varje steg han tog kände jag hur jag blev svagare och svagare. Förskräckt insåg jag att något hade förändrats. Nu höll han i en köttkniv stor som ett tennisracket. Jag försökte att kravla bakåt men det var inte lönt. Nu slutar det, tänkte jag. Nu kommer jag faktiskt dö. Plötsligt kände jag en fruktansvärd smärta i pannan. Min blick blev svart och jag kände hur något varmt och kletigt rann ner för mitt ansikte och lukten av metall fyllde luften.

Fan, tänkte jag. Inte nog med att han skulle döda mig, han skulle nödvändigtvis dra ut på det också. Nu var jag mer arg än rädd men just som jag tänkte resa mig upp för att konfrontera honom kände jag en ilande smärta i min arm. Eller snarare vad som var kvar av den. Jag hörde mig själv skrika. Det lät så avlägset. Som om det kom från flera kilometer bort. Mitt synfält var täckt av svarta fläckar. På marken syntes mellan de mörka fälten en liten blodig klump. Han hade kapat min högra arm rakt av precis ovanför armbågen. Jag kände hur min tröja klibbade fast vid den lilla stump som var kvar av min arm. De hårda gatstenarna jag låg på började bli våta och kladdiga. Jag rullade runt på marken och höll om min arm.

Jag återfick kontroll och lyckades ligga still men då exploderade det en smärta, mer intensiv än något jag någonsin upplevt, i mitt vänstra lår. Mitt skrik ekade så högt mellan det tomma gränderna att jag kan svära att mina stämband blev förstörda. Jag ville bara att det skulle sluta. Det verkar som att mannen förstod mig. Han körde för sista gången ner kniven i min nästan livlösa kropp. Den träffade mig i magen. Jag försökte skrika men det kom inget ljud från min mun. Jag hade haft rätt, mina stämband var förstörda. Denna gång drog han dock inte ut den. Han bara lät den sitta. Jag kände hur livet långsamt rann ur mig. Marken under mig var täckt av blod och till sist stängdes mina ögon för att aldrig öppnas igen.