Korta berättelser

Labyrintens början och slut

Vi var på camping mitt ute i ingenstans kändes det som. Inte långt borta från tältet så fanns det en å. Det fanns också en bro över ån. Jag hade inte vågat gå över den förens sista dagen innan vi skulle packa ihop och åka hem.

Mamma och pappa höll på att packa. Jag och min lillasyster skulle utforska bron tyckte vi. Men de tyckte inte de. De sa att: ni får utforska men utforska bron. Varför frågade min lillasyster. Mamma svarade att den kunde falla närsomhelst.

När vi kommit än bit bort så att inte mamma eller pappa hörde så bestämde jag och min lillasyster att gå över bron.
Mamma eller pappa var för långt bort att se oss eller höra oss, och vi ville ju veta vad som var på andra sidan än en skog.

Vi hade precis kommit över bron och tittatde oss omkring. Längre bort såg vi en ganska hög stenmur tyckte vi. Vi skulle bara gå närmare för att titta vad det var, sen går vi tillbaka.

Muren var mossig och det stod nåt inristat i muren.

Labyrint

Min lillasyster ville gå in. Jag sa nej bestämt. Mem efter nån minut så ville jag också gå in. Så svårt att hitta ut är det väl inte?

Starx så stod vi där. Inne i labyribten. På markne var det grus och löv. Vi gick runt och runt, svängde till höger och svängde till vänster. Men vi kom alltid till en staty som verkade vara i mitten av labyrinten.

Som tur så hade jag med mig en telefon. Fast med 3% på. Jag kollade klockan och den var över 4. Vi hade gått in i labyrinten 4. Exakt faktiskt. När jag precis slagit upp mammas nummer så stänger telefonen av sig. Som tur i otur.

Jag vill till mamma och pappa, säger min lillasyster. Men vänta, säger jag.
Min telefon har slut på batteri. Hmm vad ska vi göra nu?

Vi börjar gå runt i labyrinten igen. Men vi kommer ingen vart. Vi går, och går. Efter en lång stund kom vi ut. Fast i inte i början, i slutet. Vi tittar om man kan gå förbi labyrinten men det går inte.

Vi sätter oss ner och säger inget. Alldeles snart så har hon somnat. Nu sitter jag här, med min lillasyster sovandes.

Efter ett tag så är det som labyrinten är flörsvunnen. Genast reser jag mig upp och ser mig omkring. Det är bara skog runt om oss.

Jag väcker henne som sov så ljupt och säger att vi måste gå. Vi går så snabbt vi kan men ingen å eller bro syns heller till. Inte nån mamma eller pappa, bara skog.

Nån står bakom oss nu och flåsar i nacken på mig. Följ med mig säger en stark röst. Jag vågar inte vända mig om.

Livlöst faller min lillasyster ner på marken bredvid mig. Hennes lilla hand dras ur min.

-Du, du dödade henne?
-Jajamensan.
-Varför
-Håll bara tyst och följ med mig.
-Nej
-Jo, annars skuter jag dig också.

Det svartnar för ögonen och jag faller mot marken.

(Om du hittar nångra svafel, säg då gärna till)