Pennan mäktigare än svärdet,eller?

(Gamal skoluppgift)

De sa att pennan var mäktigare än svärdet, de sa att allt skulle gå bra, de sa att inget skulle hända min mamma. Mamma var förhandlare i krig, hon hade en gåva när det gällde att få folk att bli sams, även i så svåra situationer som i krig.

Som vanligt hade mamma gått rakt in i smeten och börjat förhandla med de två överhuvudena i kriget. Det gick bra till en början, tills en sten hade kommit flygande in i det lilla kontorsfönstret och de två männen hade blivit som galna och stormat ut genom dörren och ut till den sönderbombade gatan på gränsen mellan de två länderna. Mamma hade följt dem tätt i hälarna. När de tre stod i en liten klunga mitt på gatan hade en mängd skottsalvor kommit farande från alla håll, ändå var det bara de två männen som blev träffade av dem. Mamma hade kunnat hålla sig ifrån skotten, men hon hade inte hört mannen som kom upp bakom henne. Han hade gjort det enkelt. Hon hade inte ens hunnit se vem som hade tagit hennes liv ifrån henne så enkelt, inte sett vem som hade lagt sina kalla händer runt hennes nacke och vridit till.

Han hade tagit livet av sin egen syster. Det var rebeller som hade anordnat attacken mot ledarna den dagen. De hade trott att om man tog ut sin egen ledare och motståndarnas skulle de visa att de bara vill ha slut på kriget och starta en ny lycklig gemenskap mellan öst och väst. Men när de fick veta att det var en rebellsyster de hade dödat i attacken mot ledarna blev det en stor sorg för de alla. Hon hade bara försökt få fred på hennes sätt och ingen hade känt igen henne ren och med hela kläder. Det var svårt att kunna vara ren eftersom nästan alla avlopp var sprängda och en röd kavaj, vit skjorta och en svart kjol, var näst intill en omöjlighet, men mamma hade lyckats. Hon hade grävt upp kläderna från ett rasat H&M och stått och tvättat sig ren i en liten hink vi hade med vatten från en liten källa. Hon hade varit så otroligt vacker, jag hade suttit och flätat hennes hår och sen snurrat upp det till en kringla på hennes huvud. Hon hade varit överlycklig över att jag hade gjort det åt henne och innan hon hade gått hade hon sagt:

- Vi ses ikväll.

Visst hade jag sett henne på kvällen, men bara under ett lakan. Det hade visserligen blivit fred också. Men det hade inte varit lite uppoffringar för att komma hit.

Det var begravningar tre dagar i rad, för hjältar i båda länderna. Mamma blev begraven på den tredje dagen och när väst fick veta vad som hade hänt henne kom de flesta för att hedra henne på hennes begravning. Den enda som inte hade varit där var pappa. Han klarade inte av att komma.  Jag hade stått längst fram vid kistan och jag hör prästen säga min mammas namn:

-       Må du vila i frid i all framtid Keyla.

Västerfolket tittade på mig framme vi kistan, österfolket, mitt folk tittade på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det är klart att de förväntade sig att dottern till en stor kämpe skulle säja något för att hedra sin mor. Men vad? Det for som en blixt igenom kroppen på mig, jag visste exakt vad jag skulle göra. Mamma hade visat mig en gång, en cd spelare som hon hade hittat, den spelades en så fin låt, men ingen av oss visste vad den hette. Jag skulle sjunga den! Jag skulle visa mamma att jag älskar henne, även om hon kanske inte är med mig just nu. Jag ska visa att jag är värdig att vara Keylas dotter. Jag ska vara värdig min mamma! Jag började sjunga högt och tonsäkert, jag kunde texten efter så många gånger jag och mamma hade suttit att sjungit tillsammans för pappa. Ibland hade folk bett oss sjunga för dem som snart skulle lämna oss. Texten bara flöt fram:

”Cause you only need the light when it's burning low

Only miss the sun when it starts to snow