De Fördömda

Kapitel 7 Farlig Hemlighet

Hon hade sett det, hon hade sett allt. Hon hade sett att han hade sett. Aldrig förr hade hon varit så rädd för vad som skulle hända. Det hade varit svårt att urskilja allt i dörrglipan men hon hade sett det. Hur han nästan tappat greppet om flaskan, hur Mika lyckats bryta kraften... herregud vad kommer hända nu. Amber hade länge vetat om sin dotters välsignelse och förmåga, men hon visste inte att den redan gick att använda. Barnet var alldeles för ungt! Som tur var hade inte William gjort något förhastat.

Försiktigt tog sig Amber in i hytten som nu var mörk och tyst. Mika sov med munnen öppen och hade dregel på kinden. Utan att störa den lillas sömn tog Amber upp henne och bar ut henne. Ingen var på däck i natt eftersom att de låg stilla i hamnen. Snart vaknade Mika till och gäspade stort.

"Mm... Mamma"

Sa hon trött och började pilla med Ambers hår.

"Hej gumman, vi ska göra något väldigt viktigt och spännande i natt. Men vi måste vara tysta. Förstår du?"

Barnet tog pekfingret framför sin mun o sa, "Shhh"

"Precis Mika, shhh"

De satte sig längst fram i skeppet där Mika genast började leka med ett tjockt rep som råkade ligga där. Amber såg sig omkring en sista gång för att sedan sätta sig på huk och göra en låga i sin öppna handflata. Repet glömdes genast bort och barnet sträckte fram handen för att röra vid ljuset.

"A, a, ah. Inte röra. Du kan göra en egen flamma Mika. Det vet jag att du kan"

Amber knöt sin hand för att släcka lågan och sträckte sig sedan efter Mikas vänstra arm. Mika lät lydigt och nyfiket sin mor räta ut hennes fingrar.

"Så, försök nu.", sa Amber mjukt och pekade på sin dotters hand.

Mika rynkade pannan och stirrade på sin hand. Sedan log hon ett stort leende som om hon kände att det skulle fungera. En låga slog sedan ut som en blomma gör i solljus i hennes hand.

"Bra. Nu Mika, släck ljuset", sa Amber andlöst. Det var så länge sedan hon såg någon annan bända en kraft. Än mindre samma kraft hon själv hade.

Mika knöt sin lilla näve, precis som hennes mamma gjort och ljuset slocknade.

De övade länge den natten. Amber undervisade på ett sätt som unga Mika skulle förstå. Med tydliga instruktioner om hur man inte brände sig eller tappade kontrollen. Innan de gick in igen tog Amber ett djupt andetag och försökte hålla rösten stadig när hon sa,

"Mika lyssna noga nu, pappa får absolut inte se ditt ljus. Det är väldigt viktigt, för om han gör det skulle han bli mycket arg på dig."

"Varför gilla pappa inte ljus?" frågade Mika oförstående och såg upp på sin mamma.

"Å älskling det är så svårt att förklara men du måste lita på mig. Kan du lova mig att aldrig visa pappa vad du kan göra?"

Mika nickade snabbt flera gånger. Amber slappnade av och kramade sin dotter hårt.

"Bra gumman, det är bra"

Mika somnade nästan innan hon lagt huvudet på kudden. Uppenbart utmattad av all koncentration och träning. När Amber var helt säker, tog hon upp ett särskilt armband gjort av tenn ur sin ficka och knäppte det runt sin dotters handled. Om magin fortfarande hade hållit alla dessa år skulle smycket skydda Mika från impulsen att använda sin magi. Om flickan försökte kunde det göra rysligt ont. Det var Amber väl medveten om men hon vågade inte ta risken. Risken att hennes älskade William, eller någon annan, fick reda på att barnet var fördömt.