Nallens resa

Det var en gång för länge sedan, en nallebjörn som stod i en leksaksaffär. Den hade mjuk ljusbrun päls, mörka ögon och runt halsen hade den ett rött band knutet i en rosett. Den stod i affärens skyltfönster och väntade på att någon skulle vilja köpa den. Den hade stått där i flera månader och hoppats att någon skulle vilja köpa den och ge den till ett barn so skulle vilja krama den leka med den och älska den. Men det kom aldrig någon, vissa tyckte att den var för dyr, andra trodde att nallen bara stod i fönstret som reklam för butiken. För var dag som gick blev nallen mer och mer ledsen. Men vad kunde den göra.

Sen några dagar innan jul kom en äldre dam in i butiken. Hon pekade på nallen. Den som arbetade i affären tog nallen och slog in den i ett paket. Nallen var glad för nu skulle den äntligen få ett hem och få någon som skulle älska den. Åtminstone trodde den det.

På julaftonskvällen slets pappret runt paketet upp, kartongen öppnades, nallen såg ett starkt ljus och två händer ryckte upp den ur kartongen. Det va ren flicka, en överklassflicka, hon var klädd i blå klänning, och en blå rosett u håret. Hon såg argt på nallen.

"En löjlig nalle, sa hon upprört. "Mamma, du vet ju att jag önskade mig en cykel." sa flickan till sin mamma, hon var inte alls glad över nallen. 

Mamman klappade sin flicka på kinden.

"Jag vet Ann-Marie, men farmor trodde nog att du skulle tycka om den, så var snäll mot henne,"

Anne-Marie tackade för nallen, men när hennes farmor hade åkt hem igen slängde hon nallen i en soptunna utanför huset.

Nallen var väldigt ledsen, den hade visserligen fått lämna leksaksaffären men när den väl blev köpt hamnade den hos någon som inte ville ha den. Den tänkte försöka klättra ut ur soptunnan och gå tillbaka till affären, då plötsligt hörde den någon som grät.

Det var en liten rödhårig flicka som hette Maria. Maria var ledsen för att hon hade tappat sin julklappskrona. Det var så att Marias föräldrar var så fattiga att de inte hade råd att ge henne några leksaker, så de gav henne en krona som hon kunde göra vad hon ville med, men den här dagen hade hon haft så bråttom att hon hade tappat den. Helt plötsligt såg hon något som liknade brun päls i en soptunna. Hon gick närmare. Hon såg nallen som låg där alldeles ensam.

Maria tog den och sprang väg. Hon var så rädd att någon skulle ta den ifrån henne så hon vågade inte se upp förrän hon hade stängt dörren om sig när hon kommit hem. Då tog hon en närmare titt på nallen. Hon insåg att den såg helt ny ut. Hon hade trott att den skulle sakna ett ben eller ett öra eller åtminstone vara sliten. Men den såg helt orörd ut.

"Vem kan ha slängt bort en så fin nalle," sa Maria. Hon gav nallen en stor kram, för hon hade aldrig haft en så fin leksak förut. Och nallen kände en varm glöd i sitt hjärta,  äntligen fick han känna den varma sköna känslan i en kram

Maria visade nallen för sina föräldrar, de blev förvånade när de fick höra hur hon hade fått tag i den. Men båda ansåg att eftersom den låg i soptunnan var det antagligen någon som slängt bort den, så därför fick Maria behålla den

Maria tog väl hand om nallen. Hon kallade den för Pelle, efter kaninen i hennes favoritsaga. Hon lekte med honom varje dag, sydde kläder åt honom av tyglappar och sov med honom varje natt. Nallen hade aldrig någonsin varit så lycklig som när han var med Maria. 

Men tyvärr varade inte den lyckan för alltid. Åren gick och Maria växte, när hon var ungefär femton år gammal tyckte hon att hon var för gammal för att leka med Pelle. Han hade blivit lite nött med åren, frågan var bara vad hon skulle göra med den, hon ville inte slänga bort honom. Och hon kände att hon inte kunde ge bort den till vem som helst. Han hade ju betytt så mycket för henne.

En dag när Maria var ute och gick såg hon en liten pojke som satt och grät. Hon frågade vad som hade hänt, pojken berättade att han hette Jonathan och att han kände sig ensam, han hade nyligen fått en lillasyster och nu höll hans föräldrar bara på med henne.

Maria kände att den här pojken behövde en vän. Hon sprang hem och hämtade sin gamla nalle, sen skrev hon en lapp som hon satte på honom. Sen sprang hon tillbaka till platsen där Jonatan satt, hon såg på sin nalle och gav honom en sista kram.

"Ta hand om honom nu Pelle."

Hon la nallen en bit från Jonathan, efter en stund såg han upp och fick syn på nallen. Han kunde inte läsa så han visste inte vad det stod på lappen. Maria gick emot honom och låtsades som ingenting.

"Ursäkta mig," sa Jonathan artigt.

"Ja," sa Maria.

"Jag kan inte läsa, så kan du säga vad som står på den här nallen."

Maria läste: Kan du ge mig ett bra hem, står det," sa Maria. Sen såg hon frågande på Jonathan.

"Ja, det kan jag" sa Jonathan och kramade om nallen. Maria kände att hon gjort rätt val. Men nallen var orolig, den hade ju levt med Maria så länge, vad skulle den här pojken göra med honom.

"Då tror jag att den är din."

Jonathan var så glad, hans föräldrar hade gett bort hans enda gosedjur till hans nya lillasyster. Men nu var han glad. Han tackade Maria och sprang sen iväg hem.

"Ha det bra nu Pelle, eller vad nu han kommer kalla dig."

jonathan sprang hem med nallen. Han tyckte genast om den.

"Jag ska kalla dig Silver efter piraten i bokensom mamma läste för mig innan hon fick min lillasyster."

Jonathan höll nallen hemlig de första dagarna, för han var rädd att föräldrarna skulle ta den för att ge till hans lillasyster. Men efter ett tag vågade han ha framme den. Det var annorlunda för allen, Jonathan lekte inte samma saker som Maria hade gjort, han lekte sjörövare och utforskare. När Jonathan var ledsen eller ensam pratade han med nallen och kramade honom. Och när hans mamma började läsa sagor för honom igen så lyssnade nallen också. Nallen var glad, men innerst inne var han orolig för att Jonathan en dag skulle tröttna på honom och kasta bort honom. Den dagen kom tillslut, när Jonathan nästan var sexton år gammal var hans lillasyster sju år. Då gav han nallen till henne.

"Han har alltid funnits där för mig, och nu ska han finnas där för dig Elsa.

"Tack, Jonathan," Elsa kramade om sin nya vän. Hon tyckte att nallen såg mer ut som en flicka så hon kallade den Eleonora. Så fortsatte det med nallen. Den stannade kvar i familjen. När Elsa blev vuxen och fick en egen dotter gav hon nallen till henne. Men efter det så var nallen rätt sliten. När Elsa blev mormor fick hon tillbaka sin gamla nalle för att lägga  den på hyllan, men ibland när hon kände att hennes barnbarn behövde lite extra tröst så tog hon ner nallen och lät den ge den ledsna en stor kram. Nallen var aldrig orolig för att bli bortkastad mer, för han förstod nu att så länge det fanns ett barn som behövde en vän så fanns det alltid hopp för en nallebjörn