Min mammas hemliga liv

Min mamma är som en katt som vill ut och jaga möss, men som inte orkar längre. Oftast ligger hon hoprullad i sin soffhörna och sover. Annars spanar hon ut genom fönstret eller sitter på balkongen och vädrar. Det ser ut som att hon drömmer om vildmark, jakt och äventyr men att kraften inte riktigt finns där längre. 

Hon ser rätt sliten och tilltufsad ut där hon ligger och sover i sitt hörn. Jag ser hur hon drömmer, hur hon rör sig oroligt, visar tänderna och liksom fäktar med tassarna. Sedan rycker det till i ena mungipan ett tag innan kroppen slappnar av och de vassa tänderna försvinner in under hennes rosa läpp igen.

Ibland sträcker jag ut mig på den lediga sidan i den röda hörnsoffan. Då sneglar jag bort mot mamma och tänker att det är rätt konstigt att jag som är så stark och bred över axlarna en gång blivit buren av henne där. Nu är det istället jag som lätt skulle kunna lyfta henne och mina ben har blivit så långa att fötterna snuddar vid armstödet hela tre sittplatser bort.

Jag vet inte så mycket om hur mammas liv var innan hon födde mig. Jag tror att hon levde som en vildkatt, att hon flyttade runt och bodde ett par dagar här och där och stannade där det fanns mat och värme. Så blev hon kvar här i tryggheten hos pappa för att hon fick kärlek och ungar. Jag tror att mammas tidiga liv lärde henne att man alltid måste vara på sin vakt. Hon rycker fortfarande till vid höga ljud och det ser ut som att svansen börjar vaja och som om hon reser ragg. Då liksom backar bakåt hon med nedböjt huvud och så, blixtsnabbt, går hon till attack.

Några gånger då jag har busat och skrämt henne har hon till och med råkat slå mot mig. Hennes handflata har smekt förbi min kind, som om hon slog med indragna klor. Då har hon sett så skamsen ut och bett om ursäkt. Mamma säger att hon ska förklara en dag, en dag när jag har blivit stor nog att förstå, varför hon reagerar som hon gör. Men ännu har hon inte berättat och jag har slutat att fråga.

Det händer att jag blir arg på henne för att hon inte är som vanliga mammor. Hon kan låta disken stå i flera dagar och hon låter bli att vattna krukväxterna tills bladen skiftar från grönt till gult. Inte har hon något vanligt jobb heller. Hon ligger mest där i soffan när jag kommer hem.

Hon liknar verkligen en katt som ligger där med ett uppsträckt bakben och tvättar magen. En katt som förvånat tittar upp och låter den rosa tungspetsen hänga kvar ett tag utanför munnen. Hon ligger så, blickstilla, ett tag och bara dumglor mot mig innan hon samlar sig och gnuggar sig hårt i ansiktet. Först efter det reser hon sig och kommer fram och cirklar runt mig, hör sig för hur det är med mig.

Ibland orkar jag bara inte vänta på henne längre. Jag går in på mitt rum och låser dörren för att få vara ifred. Har jag hunnit låsa liksom jamar hon och krafsar på dörren tills jag öppnar för henne ändå.

När jag var yngre kom hon oftast upp bredvid mig i sängen, buffade med huvudet mot mig och lade sig helt nära mig och liksom spann. Det gjorde mig lugn och glad och varm. Nu väljer hon istället att lägga sig i fåtöljen en bit bort. Där kan hon sitta med tom blick och försvinna in i sina egna tankar.

På senare tid har jag märkt att det ligger något otåligt i luften runt henne. Ibland tänker jag att en dag när jag kommer hem så kanske hennes plats i soffan är kall och tom. Det enda jag skulle ha kvar av henne då är minnet av hennes värme.