Tvillingarnas kamp

Kapitel 1

Elvira:
Aaaaaaaa nu hade han flyttat på alla saker igen. Hur många gånger måste jag säga till att han inte bara kan flytta saker hela tiden. Jag sprang in i duschrummen där Sebastian stod och duscha, han hade radion på högsta volym och stod nu och nynna till en låt som spelades.
- Sebastian ropa jag, han hörde inget eller så brydde han sig inte.
Jag stängde av radion och och sa igen,
- Sebastian, var har du lagt min lila topp?
Sebastian tappa någonting i duschen och svara sen,
- Hur ska jag kunna veta det, du får väll hålla reda på dina egna saker. Kan jag få duscha ifred nu?
Jag stod kvar en stund och hörde hur han öppna en flaska och stängde den igen.
Jag sprang ner till köket och runt frukostbordet satt fortfarande mamma och pappa och drack kaffe och kolla morgontidningen.
- Har någon sätt min lila topp, fråga jag.
Mamma lyfte på huvudet och titta på mig. Glasögonen ramla ner på näsan.
- Den ligger i den nytvättade tvätten, svara hon.
Jag sprang genast ner till källaren och rota i den nytvättade högen.
När jag kom upp igen med toppen i famnen gick jag upp på rummet igen. Sebastian hade duschat klart och stod vid sin garderob och valde kläder med bara en handduk runt midjan.
Vi skulle på fest, för en av både Sebastian och mina kompisar fyllde år och hade ordnat en stor fest, nästan hela skolan skulle komma. Och det var ju självklart. Varje gång när någon av mina kompisar hade fest så var nästan hela skolan där.
Jag fortsatte mot min garderob för att hitta något som passa till toppen när jag hitta en av Sebastians slipsar, jag slängde dem mot Sebastian över axeln och lika smidigt fånga han dem över hans axel.
Vi hade märkt att vi kunde röra oss i samma rörelsefält och kunde känna av om vi gjorde något som man skulle vara med på. Vi kunde även läsa av varandras känslor, det kunde ingen annan. Och varför vi kunde de här sakerna visste vi inte. Men en gång sa våran döda gammelmormor som hade svar på de mesta frågor att det var bara för vi var tvillingar, vi hade precis samma kött, blod precis samma DNA, vi var som en och samma klump som sedan bara hade delats på mitten. Men känslotrådarna hängde fortfarande kvar mellan oss.
Vi hade så klart svarat att vi inte trodde på det. Men gammelmormor hade bara suckat och sagt trott e om du vill.
Senare på kvällen hade Sebastian och jag legat och pratat om det på kvällen, och vi hade kommit överens om att hur det en var så hade vi dem förmågorna, och det var vi glada för.

Tillbaka till verkligheten:
Jag hitta ett par skit snygga slitna jeans som satt som juten på mig. Sedan så satte jag i plattången i eluttaget och börja lägga på lite foundation, när jag gjort mig klar stod redan Sebastian klar nere i hallen, han såg ganska sur ut, men som tur var sa han inget. Jag satte på mig ett par höga boots och drog på mig jackan.
Utanför satt redan en av Sebastians kompisar utanför i en stor jeep. Vi trycktes in i den och hela tiden skulle någon heja, jag och Sebastian var rätt så kända i skolan, vi var de berömda tvilling paret som alla ville vara kompis med, det var i alla fall vad min före detta bästa kompis hade sagt. Och det stämde ganska rätt bra in på våran miljö när vi var bland vänner.
Jag tyckte det var ganska jobbit att alla skulle slänga sig över en bara man sa ett ord, jag kände att Sebastian tyckte samma sak.
Kvällen blev som förväntat, jag dansa med hundratals killar som de alla hade sitt egna sätt att flörta. När kl börja närma sig tre på natten så ville jag åka hem, men det fanns bara en möjlighet till det, att hitta Sebastian.

Sebastian: Jag hade haft det så kul och jag svettades så att hela tröjan var genom blöt. Inte på hela tiden så hade jag inte sätt Elvira inte ens en skymt.
Inom mig kändes en gnagande känsla av trötthet som ville nå mig, men jag försökte skuta det ifrån jag ville stanna kvar en stund till. Men tröttheten gnagde sönder själen, nä nu ville jag hem, men då måste jag hitta Elvira.

Elvira: Jag sprang runt överallt, jag var trött och full och nu börja allt bli suddigt också, var är du viska jag och fortsatte gå tills jag gick rätt in i någon.

Sebastian: Jävla hora akta dig, det gjorde ont att säga så till tjejen. Jag sökte med blicken på hennes kropp för att hitta hennes ansikte. Blicken svepte förbi, ELVIRA! hon såg helt ner drogad ut. Jag försökte väcka henne, och när hon hörde min röst slog hon upp ögonen.
- Sebastian hjälp mig hem viska hon med hes röst.
Jag börja känna en stor klump i bröstet, skulle hon dö nu? Nej det skulle jag inte tillåta. Jag var trött och full men lyfte upp henne över axeln och börja springa, jag sprang och sprang. Hur långt som helst. Men Tillslut ännu blötare en någonsin av svett och med en fruktansvärt smärta i bröstet och med en livlös Elvira på axeln gick jag in.
Personalen tog Elvira på en gång och följde mig till ett rum som det fanns en säng. Hela mina kropp kändes tung som bly, jag slängde mig i sängen och som en reflex stängdes ögonen och allt blev svart. Det sista jag sa innan jag somna var,
- Elvira, jag kommer alltid finnas där för dig. Men så klart svara ingen.