Tvillingarnas kamp

Kapitel 2

Elvira:
Jag vakna med ett ryck, jag befann mig i ett kalt vitt rum. Bredvid mig brumma en maskin som var väldigt irreterande Jag titta åt sidan, slangar och någon vätska som skakades om i en låda, vänta varför fanns det de. Jag titta ner på min kropp, i båda armarna satt två nålar en av dem ledde till lådan med vätskan. Jag fick panik, jag satte mig upp drog av mig de båda nålarna och sprang ut genom dörren med sjukhuströjan fladdrande. Men jag blev på en gång trött och sjuksköterskorna ledde mig tillbaka till sängen. De pressa mig ner i sängen fast jag inte ville.
- Var är Senastian, ropa jag.
Men sjuksköterskorna svara inte de tryckte bara in en spruta i min Nacka och allt blev suddigt igen.

Sebastian: När jag vakna mindes jag inte var jag var, jag befann mig i ett litet trångt rum, nästan som en cell kändes det som. Men så kom jag på var jag var. Jag sprang rakt ut genom dörren och höll nästan på att krocka med en sjukhussäng som det låg en gubbe i, jag var inte säker om han levde han såg rätt död ut.
Jag börja springa genom korridoren för att hitta personal, direkt hitta jag en kvinna, hon hade grått mörkt hår och såg stressad ut.
- Ursäkta, vet du var Elvira Destenys rum ligger?
Kvinnan titta nervöst mot mig och sedan mot papperna,
- Ja, det vet jag, jag ska ju dit nu.
Efter hon sagt det börja hon gå igen, nästan springandes. Jag följde snabbt efter. Kvinnans telefon ringde hela tiden, lite då och då svara hon.
- Nä hon blev aggressiv och ropa Sebastian, ja..... så ... Mmm ... Nä... vi hällde i henne qq6.
Vänta prata hon inte om Elvira, jag lyssna spänt, qq6 vad är det? Tänk om det är något farligt. Tänk om de har förgiftat henne.
Men seriöst Sebastian, det är ett sjukhus, på ett sjukhus gör man folk friska inte sjuka.
Kvinnan svängde av och vi kom in på en annan avdelning. Plötsligt stanna hon, hon låste upp en dörr och slår upp den, där inne sitter mamma och pappa, de verka ha en svår diskution med en läkare,men när de får syn på mig så börja de springa åt mitt håll istället.
- Men lilla gubben, varför har du inte svarat på telefonen? Vi har varit så oroliga. Skrek mamma och pappa. De pussades och Kramades. Men det ända jag hade i huvudet var, var är Elvira?
När mamma och pappa lugna ner sig lite så fråga jag var Elvira var.
- Hon är på giftborttagning, svara pappa, som att det var hur vanligt som helst.
- Vadå , giftborttagningen, undra jag.
- Ta det lugnt, de tar bara bort gifterna från hennes kropp, de var gifter som gjorde henne sjuk.
Jag sätter mig bredvid mamma i en soffa, mamma kramar om mig och drar med handen på ryggen. Tillslut blir jag trött och somnar i mammas famn.

Denna gången vaknar jag inte av ett ryck som jag själv gjort, de är pappa som rycker i mig.
- Vakna gubben, vi ska åka hem nu, viskar han.
Jag öppnar ögonen och ser pappas ansikte.
- Var är Elvira? Frågar jag
- Hon somna så jag lyfte ut henne i bilen, hon är bra nu allt gift är borta, men hon är väldigt trött och det ser jag du är också, klockan är kvart över tre på natten.
Jag tittar ut genom fönstret men möts bara av min egna spegelbild för det är för mörkt att titta ut. Jag ställer mig upp och följer med pappa ut i bilen.
I baksätet sitter Elvira och är lutat mot fönstret, och hon sover precis som pappa sagt. Jag hoppar in bredvid henne, och direkt flyttar hon ställning och lägger sitt huvud i mitt knä istället. Jag ler och kramar om henne, hon lever!