Never let you go (Justin Bieber)

Part 10

Jag och Dakota satt i soffan , eller rättare sagt låg ner i soffan. Jag i den ena änden och Dakota i den andra med två mjuka filtar över oss , på bordet framför stod massa saker , godis , chips , glass , dricka!

Dakota hade tagit med The walking dead att kolla på , tyvär hann vi bara se några avsnitt för att Dakota såklart somnade , but i can't blame her! Själv var jag också fruktansvärt trött efter en roligt dag men något gjorde att jag inte kunde sova. Jag provade att blunda men jag somnade aldrig , jag vred och vände men inget.

Efter en stund bestämde jag mig för att gå in i köket för att äta , typical me! Alltid hungrig.

Jag reste mig sakta upp från soffan, tyst och smidigt för att inte väcka min sovande vän. På tå trippade jag in i det stora köket och öppnade kylskåpet , de hade redan blivit mörkt inne och lika så inne i huset. När jag öppnade kylskåpet lös kylskåps lamporna upp hela rummet , jag granskade igenom kylen för att kolla vad vi har , ost , smör , ägg , mjölk det vanliga enkla.

Jag tog ut 2 ägg ur äggkartongen och smöret , sedan tog jag fram en stekpanna och satte på spisen. Jag la i smöret i stekpannan och såg hur smöret sakta smälte i pannan.

Medans smöret smälte började jag som
Vanligt tänka på allt , och med det menar jag Justin!!

'Vad börja allt det här om igentligen? Varför hatar han mig så mycket? Varför är det alltid jag som gör fel och aldrig han!' Ugh allt skulle vart så mycket enklare ifall pappa var här .. Han hjälpte mig alltid i svåra situationer från skola till kärlek , från kärlek till vänner ..

Men allt är så annorluna nu , världen har blivit så mycket större och svårare. Svårt att passa in , svårt i skolan , svårt med vänner . Men ifall pappa var här , tror jag att jag skulle sätt allting annorlunda. Han gjorde allting så lätt för mig , han lärde mig att vara mig själv och sluta försöka vara någon annan än mig själv , han var den som berättade hur jag skulle göra och inte.
Pappa , jag saknar dig.

Jag märkte inte att jag grät försen jag hörde något fräta till , mina tårar föll ner i stekpannan. Jag tittade ner i pannan och möttes av en illa luktande lukt och en brun sörja , bränt smör. "Bra jobbat Zav" mummlade jag för mig själv och ställde ner stekpannan i diskhon "Vad är det som luktar?" Frågade en röst bakom mig , jag vände mig om och möttes av Justin i ett par basket short och naken överkropp .. 'Oh gosh' tänkte jag och granskade honom från topp till tå , om och om igen "ta en bild , det räcker längre" sa Justin och blinkade med ena ögat "uhm" sa jag generat och vände mig genast om ill röd om kinderna "varför är du uppe nu då?" Frågade han och ställde sig brevid mig lutandes med ena armen mot diskbänken "Dakota somnade och jag kunde inte sova antagligen för att jag var hungrig så ja , det ledde mig hit och slutade med bränt smör" skrattade jag och tittade på han.

Han skrattade och log ett leende som visade alla hans vita perfekta tänder 'fall inte för det' sa jag till mig själv och nästan slog till mig själv för att ha fallit för han igen .. "Hur kommer det sig att vi alltid bråkar?" Frågade han och avbröt tystnaden "du skojar va?!" Frågade jag med en sådan 'bitch min'

"Nej?" Frågade han som om han verkligen inte visste det "kanske för du och ditt djur till flickvän alltid kommer och trakaserar mig vad jag en gör!" Sa jag och höjde min röst lite "för det första kallar du ALDRIG! Min flickvän för djur! För den andra är inte det sant!" Sa han argt "vadå? Rädd att höra sanningen?!" Sa jag ilsket "vill du höra sanningen? Sanningen är att du är inget mindre än en äcklig liten bitch som är värt inget! Märker du inte hur alla tittar ner på dig?!" Ropade han , efter han sa det kändes det som om jag blev knivhuggen i ryggen , hans ord fick mitt hjärta att sakta falla i små bitar.

Jag visste att folk tittade ner på mig , jag har aldrig varit den 'populära' tjejen som alla killar springer efter , efter att min pappa lärt mig om vem jag var visste jag att jag inte ville va en av dom.

Jag kände hur tårarna började samlas i mina ögon , jag kämpade imot för att inte gråta och visa mig svag framför han , men misslyckades. Jag svarade aldrig på det han sa till mig , utan kollade bara på han med en sårad blick och tårar i ögonen "jag vet det redan"
Viskade jag, när jag sa det såg jag ånger skymta i hans ögon men sakta svepte förbi tills ögonen togs över av ilska som varit där tidigare.

Med ryggen mot dörren gled jag sakta ner till golvet "i might seems strong, but i break" viskade jag innan jag brast ut i tårar