Havsblå

Kapitel 1

El

Jag kollar på strecken på min handled. Likt de streckkoder som sitter på varor. Den tillhör självklart inte mig. Jag existerar inte. Det gör inte flickan den egentligen tillhör heller, hon är död sedan en tid tillbaka. Jag kände henne aldrig, hade bara träffat henne ett fåtal gånger. Hon blev mördad i kungens namn precis som så många andra som bryter någon av de lagar som finns.
Min ben hänger ner över flaket på bilen. De stora slätterna som omger huvudstaden är flera mil långa. Ifall jag kisar med ögonen kan jag nästan föreställa mig hur de en gång i tiden kvar gröna stora ängar med blommor. Nu är allt gräs gul och vägarna består av lera. Den kungliga vägen är såklart betydligt finare, en lång och bred asfalterad väg som sträcker sig från palatset i huvudstaden ut till de närmaste byarna. Självklart får ingen förutom kungen och hans adel använda denna väg, straffet att biträda vägen är lika med döden.
Sakta blir den gigantiska huvudstaden större ju närmare vi kommer. Princien är den största staden i hela Norteén. I huvudstaden finns kungens palats och staden kryllar av soldater. Det är sällan jag är här, jag är inte så dum att befinna mig i den mest bevakade staden om jag inte måste. Rutinkontroller sker hela tiden, människor som inte existerar hamnar i giljotin direkt. Det finns en hel del som mig, barn som inte blivit registrerade vid födseln och sedan undangömda. Vissa blir undangömda, oftast de sistfödda barnet. Man får inte föda mer än ett barn. Min tvillingbror har jag aldrig träffat. Att föda tvillingar och självklart också olagligt. Han blev omhändertagen av min mormor när far och mor dog. Blev mördade.
Ed sitter inuti bilen, han är min chef och de anses skamligt att åka tillsammans mas med sina anställda. Därför får jag sitta här bak.
Hela flaket är fullt med olika smidda grejer. Allt från vapen till smycken. Edward är smed och på pappret är jag hans lärling. Eller inte jag egentligen, Jane strickland. Flickan som dog. Hon skulle varit 21 år nu, fyra år äldre än mig. Mitt annars så askblonda hår är fullt i kol för att likna Janes svarta hår.
När vi närmar oss stadens murar drar jag luvan över huvudet för att dölja mitt ansikte, trots håret är desamma som Janes så är mina ögon inte bruna.
Bilen saktar ner när vakterna går från till Edward för att kolla hans registrering och ärende. Vi gör det här ofta. När vakten pratat klart med Ed går han bak till mig. "Registrering" Det är ingen fråga och jag svarar inte heller. Jag sträcker bara fram handleden. En liten svart apparat läser av linjerna på min handled. Utan att säga någonting, eller ens kolla på mig går han vidare. För honom är jag obetydlig. Jag är ingen.
Vakten vinkar fram oss och Ed gör vidare, in genom den gigantiska muren. Mitt hjärta börjar banka okontrollerat. Om någon förstår att jag inte är den jag säger mig att vara så finns de ingenstans att fly. Hela staden är omringad av gigantiska murar och med hundra gånger fler vakter och soldater än hemma i. Och palatset vi är påväg till nu är rena dödsfällan.
Edward Meyer är en utmärkt smed och hans detaljrika skapelser är väldigt uppskattade i kungahuset. Nu har han fått ett specialuppdrag att smida en ny krona åt den blivande prinsen. Detta ärofyllda uppdrag skulle bara en idiot tacka nej till, och om man gjorde de skulle man få straffas med döden. Själv följde jag med för att försöka hitta min bror. Varför han skulle befinna sig i huvudstaden vet jag inte. Under de åtta år jag varit Edward lärling har vi besökt nästan alla städer i hela södra Norteén. I alla städer vi besökt har jag letat efter min tvillingbror, aldrig har jag funnit honom. Ska jag vara ärlig så vet inte hur han ser ut nu, jag minns honom knappt alls. Vi var fem år vi sist såg varandra. Fem år när våra föräldrar blev mördade.
Kommer han ens minnas mig?

Jag skjuter undan mina tankar när det gigantiska palatset tornar upp sig framför oss. Omkring femton vakter står vid platser ingång, alla står helt orörliga. De ser så omänskliga ut. Jag kommer på mig själv att rysa. Dessa vakter tillhör adeln, de har krafter och behöver inte vapen för att döda mig. Jag skulle inte ha en chans att fly. Det högljudda motorljudet från pickupen tystnar och vi stannar framför porten till. Trots att klockan är 07:00 så kryllar staden av människor. Tjänare som springer in och ut genom palatset, säljare och köpmän ute på torget, människor som på väg till sina långa arbetspass i de stora fabrikerna. April Solen lyser stark och får det gigantiska palatsen att skimra. Det ser nästan magiskt ut. Det är det också. Eller iallafall människorna som bor inuti. Platsens all glans försvinner när jag tänker på vad som finns bakom dess murar. Ondska. Mördare. En hemsk dynasti.
En man kliver fram till bilen och ber Edward visa upp sin handled, han undersöker den noga, inte som soldaterna vid stadens portar. Mannens svarta rustning skiljer sig från de andra soldaternas silvriga. Han är befälhavare. När han går bak till mig håller jag andan. Synar han min bluff så står 15 vakter där alla redo att döda mig med sina krafter. Jag sträcker fram handleden och kollar ner i knät. Att söka ögonkontakt med en av kungens befälhavare är straffbart. Han tar ett stadigt grepp om min handled och hans händer är iskalla. De välbekanta pipet hörs och han studerar sin lilla datorskärm i vad som känns som flera minuter innan han tillslut pratar. "Edward Meyer och hans lärling Jane Strickland kan passera, kungens vakter väntar på er"
När han uttalar de sista ordet kan jag äntligen andas ut.

Mina båda armar värker av allt de tunga järnet på och verktygen jag bär. När vi lastade på bilen gick vi flera rundor, nu får vi bära allting samtidigt. Trots att vi har så mycket att bära hjälper vakterna inte till och saktar heller inte ner tempo. Jag är glad för alla de träningspass jag haft i Eds bakgård och alla långa springturer genom Paulsen långa träskmarker. Vi går i vad som känns som en evighet innan vi tillslut stannar framför två gigantiska portar. Portarna är ebenholts svarta och fulla med olika silvriga mönster. När portarna öppnas kan jag inte annat än att stirra. Rummets väggar är täckta av häpnadsväckande vackra konstverk. Golvet är gjort av vit marmor, det är så rent att man kan se sin egen spegelbild. Taket består av en jättestor kupol som tillåter solen lysa upp hela rummet. Stora fanor hänger på väggarna med kungafamiljen färger och sköld på. Blått och guld.
I mitten av rummet sitter självaste kungen av hela Norteén klädd i dyra kläder och smycken som blänker lika mycket som golvet i rummet. På hans högra sida sitter drottningen Vena Angevin och på den vänstra sitter prinsessan Asil. Dom är minst lika vackra och uppklädda. Asil granskar alla de vakter som nyss kom in genom dörren med en uttråkad blick. När hennes blick fastnar på mig rätar hon lite på ryggen. Hon är vacker. Svart glänsande hår och bärnstensfärgade ögon, precis som hennes föräldrar. På Azils huvud sitter en tunn silver krona prydd med diamanter. När hon möter min blick fnyser hon och börjar studera sina naglar istället, som att dom är mer intressanta än en lite lärlings flicka. Och det är dom nog också. För dom är vi ingenting.
Obetydliga.

Vakterna bugar inför kungen och jag och Edward gör likadant. Sedan börjar Keiran Angevin tala. "Ni skall vara väldigt hedrade att just ni fått detta uppdrag" Kungens röst är mörkare än vad jag trodde den ekar i hela salen. "Min dotter, Prinsessan av Norteén och blivande drottning, ska snart gifta sig. Och den blivande prinsen behöver en krona." Jag nästan skrattar, som att prinsessan skulle behöva bli presenterad. Alla som bort i Norteén vet vilka kungafamiljen är. Alltid när kungen ska tala tvingas alla ut och titta på de stora bildskärmarna som är tätt utplacerade i hela landet. Alla tvingas ut; unga, gamla, sjuka, friska ja alla. Vägrar man och blir påkommen så riskerar man att dö. "Ert smidde arbete har nått mina öron vilket du ska vara väldigt tacksam över. Du och din lärling skall få smida prinsens krona och om det blir bra skall ni få bli kungens egna smidare. Det innefattar hanni får flytta hit och bo på slottet." Jag hör hur Edward flämtar till, detta är något man aldrig ens kan drömma om. En smed från den lilla staden Paulsen, snart 60 år gammal. Aldrig skulle han någonsin kunna föreställa sig det här. Sånt här händer bara inte där vi kommer ifrån. Man växer upp med vetskapen om att man kommer jobba hela livet, om man inte har otur och blir inkallad på krigstjänst. Jag blir precis lika förvånad som Ed. Tänk att bo på kungaslottet! I huvudstaden! Men min förvåning rinner av mig lika fort, i detta slott bort de människor som mördade mina föräldrar. Listar dom ut att jag inte existerar så är det kört, här finns ingenstans att fly. Och om jag tackar nej... man tackar bara inte nej, inte om man vill leva.
Jag kommer aldrig komma här ifrån.