Havsblå

Kapitel 2

El

Efter mötet med kungen blev vi direkt visade till den kungliga smedjan. När vakterna lämnat oss vänder jag mig till Ed. "Vafan ska jag göra?" Desperationen i min röst får han att haja till. "Jag vet att du följde med för att försöka hitta din bror" börjar han. "Jag hade ingen aning om att det skulle... att detta skulle... ja du vet"
Han slår ut händerna i en uppgiven gest. "Edward, jag kan inte smida, dom kommer förstå att jag inte är någon lärling. Jag är inte Jane"
Jagkollar sorgset in i hans ögon. Om han fortfarande sörjer sin bortgångna lärling visar han det inte. Om jag bara hade haft hälften av hennes kunskap och färdigheter. Hon dog vid 13 års ålder, men redan då kunde hon smida svärd och hästskor bättre än många andra. Jag tänker på flickan jag knappt hade träffat, hon var duktig på många saker men simma kunde hon inte. Och det var det som blev hennes död.
Edward lägger sina händer på mina axlar. "Det kommer lösa sig, vi kommer lösa det här" han har inga argument, inga förlaga på hur vi ska göra det här men han lyckas ändå övertyga mig. När han gröna ögon kollar in i mina blir jag lugn i hela kroppen. Vad som än händer har jag Ed vid min sida. Han är som en far till mig. Han tog hand om mig efter att han hittade mig sovandes under en bro. Det var inte långt efter att Jane dog. När han berättade om henne första gången förstod jag vem det var, hon var ofta ute på marknaden och sålde sina skapelser hemma i Paulsen. Jag hade bara sett henne ett fåtal gånger men kan trots det förstå hur speciell hon var. Hur speciell hon var för Ed. Och nu är han fast med mig.
En stund senare står Edward med sitt slitna gamla block och skissar på den blivande prinsens krona. Jag förstår mig inte på något av allt de där. Jag brukar kolla på när han smidigt smider stillöst järn till fantastiska skapelser. Men aldrig har jag kunnat göra något ens i närheten av han kreationer. Jag försökte en gång. Det slutade med att hela min hand var obrukbar i flera veckor, hettan från den varma metallen är inte att leka med. Jag väger det tunga svärden i min hand medan jag studerar Ed. Tyngden från svärden känns så välbekant i handen. Om jag blundar så kan jag föreställa mig hur jag står i Eds smedja hemma i Paulsen. När en hård knackning viner genom den stora smedjan tappar jag svärdet i golvet. Ingen är tillåten att bära vapen förutom soldaterna. Innan någon av oss hinner öppna dörren eller ens svara så flyger den upp. En pojke, knappt äldre än jag själv står i dörröppningen. Hans ögon är fästa på svärdet som förfarande studsar och klingar vid mina fötter. Sedan kollar han upp. Mina ögon möter hans ljusblå. Ansiktet är välbekant, markanta käkben och gyllenbrun hy. Jag kollar på svärdet vid mina fötter och suckar för mig själv. Vad tänkte jag med att ens hålla i svärdet? Svärd får bara säljas till och användas av kungens soldater. Vi får inte ens ta ut det ur svärdet svärdsskidan. Min blick följer hans, den är riktad på skidan som sitter runt mina höfter. Luften försvinner ur mina lungor.
"Ursäkta att jag stör" börjar han. "Mitt namn är Alecsander Gallagher. Jag tror visst ni skall smida min krona"
Helvete! Jag kollar på honom, helt paff i hela kroppen. Snabbt söker min blick efter möjliga flyktvägar. Ja! Där finns en dörr. Den ser ut att leda rätt ut i någon typ av trädgård. Min blick söker sig åter till pojken i dörröppningen och jag ser två vakter stå på varsin sida av honom. Vakterna kommer hinna fånga mig inna jag hunnit halvvägs fram till den lilla dörren. Denna attraktiva pojke kan få mig dödad här och nu.