Ensam

"Allmänheten uppmanas att hålla sig inomhus tills stormen har lagt sig,

vilket uppskattas att vara någonstans vid tre-tiden i morg..."

Den kostym prydda väder-killen bryts av ett högt sprakande ljud som släcker ner, inte bara tv-skärmen, utan också hela vardagsrummet till ett kolsvart mörker. Ljudet av vindens tjut och spöregnets tapprande mot gator och hustak är det enda som kan höras utanför de tjocka tegelväggarna. Jag samlar ork till mig och reser mig upp från skinnsoffan som jag ligger nersjunken i. Borta vid fönstret kollar jag ut och ser att alla gatlampor och husfönster är lika mörka som de jag står i. Hela området ligger i ett tjockt, evigt mörker. Strömavbrott. Precis vad jag behövde nu.

Jag tar upp min repade iphone 5 ur fickan och ljuset från skärmen bländar mig. Kisande slår jag in numret till mamma. Jag vet att hon och pappa inte kommer att komma hem förens imorgon. Väderkillen hade ju precis gjort det klart för mig. Men hoppet är starkare än det jag vet. Telefonledningen är svag och mammas röst bryts ständigt av brusande. Trots allt kan jag ändå urskilja något om övernattning på hotell och att det finns Billys-panpizza i frysen. Jag mumlar "hejdå" utan att riktigt veta om mamma faktiskt kan höra mig, och lägger sedan på.

Med mobilens påslagna ficklampa tar jag fram och värmer pizzan som kommer att bli kvällens middag. På ovanvåningen kollar jag in i min brors rum genom dörren som vanligtvis är stängd. Han ligger i sin obäddade säng och spelar upp sitt mobilbatteri. Påväg till mitt rum tänker jag för mig själv att han tvingades byta från Counter Strike på datorn till mobilen i sängen när strömmen gick. Typiskt han. Att behöva spela även när han knappt kan det.

Jag går in i mitt rosa flickrum som jag har växt ur för länge sedan. Jag bäddar ner mig i min säng och väljer att förbruka mitt egna mobilbatteri på Netflix. Även fast jag är femton år, måste jag medge att ensamheten hemma fortfarande skrämmer mig. Kanske spökar fortfarande barndoms rädslan med monster under sängen i mig. Eller tycker jag bara inte om att vara ensam. I vilket fall sätter jag på första bästa film och hoppas på att den inte är allt för bra. Förhoppningsvis är den så tråkig att jag lyckas somna till den för att sedan vakna upp i frid och fröjd imorgon då allt kommer att vara som vanligt igen. Då ljuset lyser och då mamma och pappa står vid min sida.

Mörker. Det har ingen materia. Det är ingenting. Det har aldrig skadat en enda människa. Ändå har det skrämt vettet på människor i århundraden. Jag kommer ofta på mig själv med min egna rädsla för mörker alla de nätter jag väljer att ha lampan tänd när jag somnar. Ikväll kommer mitt rum inte vara tänt oavsett hur många gånger jag trycker på lampknappen. Jag tror inte att det är mörkret i sig som får mitt hjärta att bulta lite extra. Jag tror att det är okunskapen och ovissheten som får mig att skaka. Att inte kunna vara säker på att det inte lurar ett monster i garderoben.

Filmen jag satte på, Honey 2, var, om inte lika bedrövlig, ännu enformigare och ointressant än vad jag hade hoppats på. Dock gjorde den inte mig ett dugg trött och när ett meddelande plötsligt plingar till på mobilen, påkommer jag mig själv med mina tankar om spöken och gastar.

"från okänd". Okända. Det har hänt att de ringer mig på mobilen, men aldrig att de har plingat till bland mina notiser. När de ringer kan jag avbryta samtalet, men jag kan inte hålla mig från att kolla vad denna anonyma människan har att säga till mig. Det är bara ett, långt sms. Skickat för en minut sedan. Öppnad för tio sekunder sedan. Chocken och skräcken av den okändas sms gör att jag behöver läsa det fyra gånger för att få in det i mitt förvirrade huvud.

"I din vita byrå, till vänster om fönstret, med sex lådor, finns något jag vill visa dig. I lådan till vänster, längst ner finns något jag vill att du ska se. Under Cleudot och träskrinet finns något du kommer att gilla. Kolla efter själv och du kommer finna en låda. Kolla efter i lådan och du kommer finna dörren till mig."