DAGBOKEN - The Fooo

1. Brevet

13 Augusti 1996 

Första dagen på sista året på gymnasiet, humanistisk linje. Sommarlovet har varit helt underbart, men jag behöver börja skolan igen. Börjar spåra ur precis som mor varnade för. Hon skickade mig på kollo ute på landet den sista veckan. Tyckte att jag träffade honom för mycket och det kan jag väl hålla med om till viss del. Men nu börjar skolan och jag ska bättra mig. Sluta träffa honom tänker jag inte, men kanske blir besöken färre och mor får inget veta. 

Jag sprang genom den decimeter höga snön mot den blåa bussen och hann precis slänga mig in genom dörren innan den stängdes. Jag tryckte SL-kortet mot läsaren och satte mig ner på första bästa säte. Som vanligt var jag sen och skulle komma fram till skolan blöt av svett i min gröna parkas. Det var inte det att jag gick upp sent eller så. Klockan 6 varje morgon ringde klockan och jag satt rakt upp i sängen. Frukosten åkte ner på några minuter och mitt utseende brydde jag mig inte så mycket om, en gammal collagetröja och hästsvans räckte. Så länge jag fick med mig mina hörlurar var jag nöjd. Det som tog tid var mamma, jag läste sidorna i dagboken om och om igen, försökte hitta någon slags ledtråd. Utan att komma fram till något. 

Tio minuter försenad sprang jag fram mot glasdörren i B123 och ryckte i handtaget. Jag fick en dryg blick av vår tyskalärare innan hon fortsatte sin genomgång. Jag suckade och drog upp lurarna över öronen igen innan jag satte mig på bänken utanför klassrummet. Efter fem låtar på Spotify-listan öppnade lärarinnan dörren och släppte in mig, utan att skruva ner den alldeles för höga volymen drog jag ner lurarna runt halsen och gick in i klassrummet till resten av klassen.

"Tjohopp" ropade jag och fick lite spridda svar både på tyska och svenska. 

Efter lektionen bad Ingalill, som vår lärarinna hette, mig att stanna kvar. Jag väntade mig en utskällning för att jag återigen var sen. Lärarna hade till en början förlåtit mig för allt på grund av det som hänt med mamma, men deras tålamod började ta slut nu drygt ett år senare. 

"Vet du hur gammal jag är?" frågade Ingalill och jag satte mitt tuggummi i halsen. 

"Ingen aning" hostade jag till sist fram.

"Så pass gammal att jag hade din mamma i tyska och engelska när hon gick här" 

"Min mamma är inte gammal så det säger mig inget, hon är bara 36" 

"Jag ber om ursäkt för min klumpiga formulering. Det jag vill få fram är att jag kände din mamma väl"

"Och? Ska du ha en föreläsning om vilken duktig elev hon var och hur mycket empati du känner för mig nu?!" 

"Rebecca lugna ner dig. Din mamma var här veckan innan hon försvann, hon sökte upp mig och gav mig det här"

Ingalill höll upp ett grönt kuvert med mitt namn skrivet på i mammas snirkliga handstil. Jag var för chockad för att få från ord, men ilskan syntes nog i mina ögon. Mamma hade varit här, några dagar innan hon försvann och kärringen hade inte sagt något förrän nu! 

"Instruktionerna var tydliga, du skulle inte få brevet förrän du hittat dagboken och det skulle ha gått minst ett år"

Jag rykte brevet ur händerna på den gråhåriga kvinnan framför mig och sprang ut från skolan samtidigt som jag försökte dra upp lurarna över öronen.