Borta bra...

Del 3

"V...vem är du?" Var det ända hon kunde få fram. Mannen såg på henne med stora ögon och log medlidande.
"Läkarna sa att det här troligen skulle hända. Elisabeth, jag är din pappa. Du har varit med i en hemsk överfallsolycka och drabbats av en minnesförlust." Han reste sig upp från bordet och tog nära steg emot henne. Elisabeth ryggade ifrån honom. Hon kände sig helt splittrad. Hennes pappa... Allt runt omkring blev till en enda röra, som i en tvättmaskin. Runt och runt tumlade världen. Benen började ge vika. Så föll hon.

När Elisabeth vaknade efter att varit avsvimmad i några timmar satt hennes pappa på en stol bredvid sängen.
"Du är vaken!" Han log igen. "Jag fattar att det känns läskigt och konstigt, att du inte känner igen mig hjärtat. Det sa de på sjukhuset, men jag tänkte att det skulle vara bättre för dig att tillfriskna hemma." Han lade sin stora hand på hennes. Hon kände hur kall han var men samtidigt en stark värme som spred sig. Elisabeth satte sig försiktigt upp och drog bort håret från ansiktet. Det var helt tovigt, de långa lockarna hade klibbat ihop till klumpar
"Vad hände?" Med svag röst frågade hon sin pappa.
"Vi kan ta det senare, ät nu det här pillret och sov lite till du." Utan att blinka tryckte han i henne tabletten och efter nån minut sov hon som en björn i ide igen.