Efter lägret med den jag hatade... (Foscar)

Del 16

- Oscar Pov -

"Nej mamma lämna mig inte" skriker jag. Hon bara virrar på huvudet och fortsätter gå. Varför? Är det bara för att jag kysste en kille? Varför kan jag inte få gilla vem jag vill?

Jag rycker till och vaknar kallsvettig. Åh, ännu en dröm relaterad till Felix! När ska alla drömmar sluta triumfiera och förstöra min sömn? Jag tänker efter varför jag aldrig kan sova i mitt eget rum längre. Var det så mycket bättre hor Felix? Nej, det var för kallt men jag kunde iallafall sova hela natten utan något avbrott. Där kände jag mig tryggt. Jag bestämmer mig för att det kanske är värt att testa sova där igen för att sova bra och se om min teori verkligen stämmer.

Jag tar med min kudde och går den bekanta, korta biten upp till Felix rum och bankar på. Det hörs några stön från andra sidan och sedan öppnasdörren.
"Vad fan gör du här klockan 1 på natten?" frågar han och ser sedan på mig.
"Eh..." börjar jag säga medans jag försöker komma på en bra ursäkt.
"Åh, sorry kom in. Jag trodde du var någon annan" svarar han och backar så att jag kan komma in.
"Varför kommer du mitt på natten?" frågar han.
"Mardröm" mumlar jag och lägger mig på hans säng. Han nickar och verkar släppa det. Han stänger dörren, låser och lägger sedan sig själv igen. Likt förra gången lägger jag mig nära andra kanten så att jag inte ska ta upp så mycket av ägarens plats och somnar sedan väldigt snabbt.

"Beeep, beeep, beeep" hörs ett alarm. Jag vrider på mig och märker att jag använt Felix arm som kudde. Hur hände det här egentligen? Jag somnade ju långt ifrån honom. Felix stönar och stänger av alarmet med andra handen.
"Jaha, det är skola idag så det är bäst du gör dig redo nu" mumlar han och jag reser mig upp. Jag kliar mig i ögonen och drar sedan av täcket. Det är inte riktigt lika kallt i rummet som sist, men fortfarande för kallt för min smak.
"Aja, hejdå" säger jag och går med min kudde mot utgången.
"Aaa, hejdå" svarar han och jag går tillbaka till mitt eget rum. Där tar jag bland annat mig en dusch och gör jag mig i ordning inför skolan.

Under hela skoldagen bemöter jag och Felix varandra som vi gjorde förr. Jag antar att det är bäst så för att ingen får veta om vår konstiga relation. Om någon upptäcker det skulle alla börja lägga sig i och ingen av oss är direkt sugen på att förklara sig. Ibland möts våra blickar i skolan. Jag försöker att inte frysa fast med blicken men det är svårt ibland.

När skoldagen äntligen är slut går jag vägen hem till min lägenhet. När jag kommer hem tar jag en macka direkt för att fylla på med lite energi. Sedan hamnar jag i sängen och spelar lite mobilspel. Plötsligt avbryts spelet av att någon ringer mig. Jag ser på klockan och inser inte förens då att hon är ganska så mycket.
"Hej, det är Felix" säger han i andra ändan.
"Hej" svarar jag och får ett automatiskt leende på läpparna.
"Ehhh, jag tänkte bara höra om vi inte kan käka middag tillsammans. Det är ju ändå så tråkigt att vara ensam" säger han. Jag ler ännu större åt hans ord.
"Mmm, var vill du äta ikväll då? Det är din tur att välja ställe" svarar jag.
"Hemma hos dig blir bra. Jag vill provsmaka din mat" svarar han. Jag blir lite förvånad men även glad.
"Okej, det låter väl bra. Du kan komma när du vill" svarar jag och vi lägger på.

Jag ser över vad jag har i kylskåpet. Det var egentligen inte så många alternativ, vilket nog är normalt för en ensamboende student. Jag bestämmer mig för att göra lite korv stroganoff med ris. Det är ändå en av mina favoriträtter.

Efter en kvart, medans jag är fullt upptagen med att steka korven kommer Felix. Jag blir lite förvånad över att han kom så här snabbt.
"Tja, det var ju inte direkt roligare att vara ensam och du sa ju att jag fick komma när jag ville så" säger han och jag nickar.
"Mmm, sätt dig ner och gör vad du vill så länge" säger jag.
"Nej, jag kan hjälpa dig istället. Mamma sa alltid att jag var värdelös på att laga mat så jag måste väl lära mig hur man nu gör" svarar han. Jag ler lite. Facktum är att jag faktist kunde tänka mig det om honom med tanke på hur han också är i skolan.
"Mmm, du kan hacka grönsakerna då" svarar jag. Han suckar.
"Det är ju inte att laga mat! Jag skulle ju lära mig the real del, att steka kött och koka potatis och sådant" morrar han.
"Tja, men när jag lärde mig laga mat fick jag också skära grönsakerna först"
"Okej då" säger han och suckar.

När maten en halvtimme senare är klar har Felix också hunnit med att duka bordet så vi börjar sleva upp lite mat på tallrikar.
"Mmmh, det här var ju riktigt gott. Hur har du blivit så här bra på matlagning?" frågar han. Jag suckar. Det får mig att tänka på min ensamma barndom.
"Tja, jag antar att det började med att jag alltid var ensam efter skolan och fick fixa mat själv för att mina föräldrar alltid jobbade till sent" svarar jag.
"Men va? hade ni ingen barnvakt eller andra syskon då?" frågar han. Jag virrar på huvudet.
"Jag var ensambarn hela min uppväxt. Men dock skilde sig mina föräldrar och jag fick bo kvar med mamma. Pappa tjänade det mesta av familjens inkomst och lämnade oss i sticket. Sedan hittade en ny tjej som redan hade två barn, tvillingar dessutom som var mycket yngre än jag. Sedan skaffade också en gemensam så jag känner mig inte längre så nära till pappa. Jag bodde med mamma ända tills jag var tvungen att studera vidare och flyttade hit" svarar jag och ser ner i tallriken. Jag ser i ögonvrån att han nickar. Det blir tyst en liten stund.

"Så vad ska jag berätta om mig då?" säger han plötsligt.
"va?" frågar jag.
"Att jag började bli en sådan här tönt som ligger runt och festar för att jag ville ha uppmärksamhet" säger han vilket får mig att nästan sätta vattnet jag dricker i halsen. Jag kan nästan inte hålla mig för att skratta.
"Vafan, det där vet ju alla redan" svarar jag och skrattar.
"Mmm, men ingen har någonsin vetat varför jag började" svarar han tyst. Jag ser tyst på honom och hoppas han ska berätta.
"Jag var mellanbarnet i familjen. Båda mina syskon var tjejer som blev mina föräldrars favoriter medans jag var den där stökiga ungen som inte klarade av någonting mer än att förstöra för folk, få en massa suckar och stönar för att man inte förstod hela tiden" svarar han. Jag nickar.
"Så jag flyttade hit så fort jag fick chansen och har levt på köpmat sedan dess. Jag måste erkänna att väl jag fick smaka din mat så inser jag hur mycket jag saknat lagad mat på kvällen" svarar han och jag ler av hans komplimang över att maten var god.
"Ibland undrar jag faktist hur jag fortfarande kan ha ganska bra betyg. Jag menar jag skippar ju till och med lektioner, röker på rasterna innanför skolans område och liknande så jag skulle inte direkt bli förvånad om de kastade ut mig från skolan" säger han. Jag nickar då jag inte riktigt vet vad jag ska säga.
"Så du och jag är egentligen ganska lika, men ändå absolut inte" säger han sedan tyst. Det kan jag också hålla med om. Båda flyttade från sina familjer i ung ålder, men det var bara han som började förstöra livet för sig själv.