Världen under ytan

Del 55 - Enkel mattematik

En halva tillsammans med en annan halva bildar en helhet.

❈
Cassandra Fox

Jag känner mig uppgiven incidenten på berget. Där jag sitter ihopkurad i sängen kan jag inte förnimma minsta spår av elden som så enkelt tagit över min kropp och sinne. Minnet av ilskan som brunnit i mina ådror är lika klart som en spegelblank sjö. Utan minsta eftertanke hoppade jag på Anthony. Anthony som bara vill hjälpa mig. Skammen fyller mig när jag kurar ihop mig än mer. Tvivlet kommer tillbaka som en oinbjuden gäst. Hur ska jag kunna vara Ledare om jag inte kan kontrollera mig själv? Jag vill hjälpa andra, inte skada dem.
   Jag lyfter blicken och ser på Anthony som rotar i den lilla byrån. Det svaga solljuset som lyser in genom fönstret får hans hår att glittra. Lockarna krullar sig i hans nacke och för tankarna till mjuka vågor och mystiska nätter. Vi. För alltid. Jag kan verkligen inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna honom. Vår kärlek är inget jag tvivlar på, men jag betvivlar starkt att jag är bra nog för honom.
   Han tar upp en mörkblå långärmad tröja ur byrålådan. Med ryggen vänd mot mig börjar han dra av sig kläderna. Min blick ligger som fastklistrad mot hans släta muskler och den solkyssta hyn. Mitt hjärta håller på att stanna när jag får syn på det röda blodet som torkat på hans rygg. Små röda droppar som ser ut som färgstänk. Mina kinder blir lika röda som blodet som tvingats ur hans kropp när ångern slår tillbaka med full kraft. Det var jag som fick hans blod att rinna. Om jag bara kan kontrollera mig själv så slipper det ske någon skada.
    Ljudlöst går jag upp ur sängen och lämnar det varma täcket bakom mig. Precis när Anthony ska dra den mörkblå tröjan över huvudet lägger jag min hand på hans rygg. Han stannar mitt i rörelsen med tröjan halvt över huvudet. Under min hand är hans hud len och mjuk. Den utstrålar värme och trygghet. Allt det jag vill kunna ge som Ledare.
   Jag låter mitt finger smeka den silkeslena huden. Min hand glider ner till ett av de ställen där gruset har borrats sig in i hans hud. Ofrivilligt rycker han till när jag nuddar det torkade blodet. Mitt hjärta kränger till i bröstet och jag känner hur heta tårar är hotande nära. Det är inte du som ska gråta nu, Cassandra. Få inte det här att handla om dig. Denna gången är det Anthony som har kommit till skada.
   "Vänta här", mumlar jag tyst innan jag smyger ner för trappan och känner hur hans blick bränner i nacken. Hans hud var så varm och len under mina fingrar, så felfri. Kommer det att bli ett ärr kvar efter mitt misstag?
   Jag går in till toaletten som luktar nystädat med en lätt doft av kanel och äpple. Ava måste ha varit här medan vi var uppe på berget. Jag öppnar skåpet under handfatet och tar fram en vit och ren handduk. Med kranen på blöter jag tyget och kramar sedan vattnet ur den. Vattendroppar landar i handfatet och lämnar den vita handduken fuktig. Jag lämnar det lilla badrummet vid trappan och börjar gå upp mot loftet igen. Trappan protesterar under min tyngd. Den blommiga tapeten som täcker väggarna påminner om Ava. Lika blommig och glad.
   När jag kommer upp på loftet möts jag av en barbröstad Anthony. Hjärtat börjar slå hårdare i bröstet och jag slår ner blicken. Jag kramar hårt den fuktiga handduken och går fram till honom. Golvplankorna knarrar under min tyngd. Hela rummet fylls av hans doft som får mig att känna mig alldeles vimmelkantig. När jag lyfter på blicken möts jag av ett brett bröst. Hans jeans hänger farligt lågt ner på höfterna och avslöjar magmusklerna samtidigt som de håller andra hemligheter dolda. Med rodnande kinder vänder jag min blick mot hans ansikte. Jag har delat säng med honom under flera veckors tid. Trots det rodnar jag när jag ser hans nakna bröst.
   "Vänd dig om", mumlar jag. Med en sista brännande blick gör han som jag säger och ställer sig med den breda ryggen mot mig. När jag får syn på blodfläckarna kränger hjärtat till i bröstet igen. Jag förmår mig knappt att röra vid honom, som om jag inte är värd honom. Få inte det här att handla om dig, säger jag till mig själv igen.
   Bestämt för jag handduken och lägger den mot hans hud. Ett stön slinker ur honom och jag drar snabbt undan handen.
   "Förlåt", säger jag fort och lägger handduken denna gången mjukar mot hans hud. Försiktigt stryker jag med den över hans solbrända rygg. Jag försöker få bort allt blod samtidigt som jag gör så gott jag kan för att vara så lätt på handen som möjligt. Jag vill inte orsaka honom mer smärta.
   Blodet försvinner allt eftersom och färgar handduken röd. När vätskan som sipprat ut ur hans kropp är borta syns endast de små såren där gruset trängt in. Små smutskorn sitter inborrade i groparna. Med lätta fingrar försöker jag få bort smutsen. Jag grimaserar när jag gräver djupare för att komma åt. Inom mig är det som om jag själv upplever smärtan. Mjukt drar jag med handen över hans muskulösa armar som för att gottgöra smärtan, för att få honom att tänka på något annat.
   Jag är så fokuserad på att få bort smutsen att jag inte ser gåshuden som börjar spridas över hans hud. Det börjar vid hans arm där min hand rör sig upp och ner. Det sprider sig över till skuldran för att sedan breda ut sig över ryggen och upp i nacken där det mörka håret krullar sig. Jag ska precis tar bort ett litet gruskorn som fastnat i en hudflik när han vänder sig om och tar tag i mig. Med ett förvånat rop hoppar jag till. Anthonys ögon är mörka när pupillen tar över hans iris. Först tror jag att jag har gjort något fel, men när jag möts av den åtrå som slungas mot mig förstår jag att det beror på något annat. Andlös möter jag hans blick. Pupillerna får de guldiga irisarna att försvinna och slukas. Luften försvinner ur mina lungor och mitt hjärta börjar bulta allt häftigare. Hettan strålar genom min tröja där han håller i mig. Handduken åker slappt ner på golvet när han tar tag i min hand och lägger den på sitt bröst. Under den mjuka huden känner jag hur ett hjärta slår. Min egen puls dånar i mina öron när våra hjärtan slår i takt. Båda lika snabbt och upphetsat. Du -dunk, du -dunk.
   Jag låter handen glida från hans bröstkorg, över hans nyckelben, förbi det knivskarpa käkbenet och in i hans silkeslena hår. Håret mörkt som natten med nyanser av choklad i. När jag rör vid hans tinning går en skälvning genom hans kropp. Han njuter av min beröring som en spinnande katt. Kanske kan jag gottgöra honom för den smärta jag orsakat honom?
   Till slut verkar det som om något briset inom honom. Han kommer närmare mig och fyller mina lungor med sin djupa doft. Precis innan våra läppar möts ser han på mig med frågande blick. Han skakar av allt som han håller inne. Våra läppar kan nästan röra vid varandra. Hans andedräkt blandar sig med min och min med hans. Jag kikar ner på hans mun och tänker än en gång på våra hjärtan som slagit i takt. Vi. För alltid.
   Hur ska jag kunna motstå dig? Det verkar som han kan läsa mina tankar, för inte en sekund senare dyker han mot mig. Våra läppar möts i en brännande het kyss som får mina fötter att lyfta från marken. Hans händer som skickar stötar över min hud rör sig ner mot mina höfter. Som i en intim dans trycker hans sig närmare mig. Med en morning trycker han mig bakåt. Jag tar ett stapplande steg utan att förlora kontakten med hans hud. Sängkanten slår emot mitt knäveck och gör så att mina ben böjs. Med ett förvånat läte faller jag bakåt. Mjuka lakan fångar upp mig och knappt en sekund senare följer Anthony efter mig. Han hamnar på mig med en duns men ser till att inte mosa mig under sin kroppstyngd. Hans bara bröst trycks mot mitt. Mina händer letar sig över hans breda bröstkorg och ner till hand hårda magmuskler. De tycks skälva under min beröring. Något inom mig tycks njuta av det faktum att jag får honom att skälva av åtrå. Tanken får elden som varit inneboende inom mig att vakna till liv. Den tänds, sträcker sig mot skyn och smeker vårt skinn tills vi är lika brännande veta. En eld i den mörka natten. Anthony, en kolsvart natt och jag, en brinnande brasa.
   För varje gång han rör vid mig brinner elden starkare. Förut visade han mig alla ömma punkter, men det verkar som om han idag tänkt visa alla punkter som kan få mig att stöna av välbehag. Elden bokstavligen vrålar och får mitt blod att koka. Hettan tycks strömma mellan oss över det band som knutits. Vi. För alltid.
Killen ovanför mig, under mig, bredvid mig är bränslet till min brasa. Han får den att växa sig större och starkare. Världen runt om oss försvinner. Det lilla loftet, tankarna på Revolten och Förenta, Ava och Rufus, lakanet under våra kroppar. Allt tycks försvinna. Det enda som finns kvar är den brinnande elden i den becksvarta natten.
   Anthony möter min blick. Han tycks se lågorna som brinner inom mig. Hans guldiga ögon och händer mot mina höfter gör så att jag får nog. Jag tappar greppet om det koppel som jag försökt styra den brinnande känslan inom mig.
   Jag börjar dra av mig tröjan, men fastnar i hasten. Anthony kommer till undsättning och hjälper mig att kränga av mig den. En ny låga har tänts i hans ögon. En låga som har fått fart av min eld? Eld kan ju trots allt sprida sig. Lika  fort som en löpeld.
   Att jag tar av mig tröjan verkar vara ett sort godkännande. För från och med där och framåt tvekar han inte en sekund. Vi rör oss i symbios, helt unisont. Jag njuter av varenda sekund och vill att tiden ska gå långsammare. Jag bryr mig inte om att det är min första gång. Det enda jag bryr mig om är honom. Jag bryr mig om här och nu och inget annat. Jag bryr mig om honom och om hans händer som får mig att skaka. Jag bryr mig om det faktum att han får mig att skaka. Den här killen, han är min. Och jag är hans. Enkel mattematik. Vi. För alltid.