Monstret / The Monster

Monstret (Swedish)

Hon höll sig för den ömmande kinden där hon nu låg på golvet, slaget hade kommit med en sådan kraft att hon fallit.
    –    Vem fan tror du att du är? Morrade han. VA!?
    Hon svarade inte, hon såg bara på honom med skräcken i ögonen. Han tog ett hårt tag i hennes hår och slet upp henne på fötter igen. Hon flämtade till av smärta när han drämde ner henne med ryggen på vardagsrumsbordet, han hade fortfarande ett hårt grep om hennes hår och andra handen om hennes hals.
    –    Tala ALDRIG om för mig vad jag ska göra, förstått!? Han ryckte i hennes hår när han morrade fram det sista.
    Hon fick inte fram ett ljud, hans tändare som låg på bordet tryckte mot hennes ryggrad och han mot henne. Hon kunde höra hur han började skratta lågt och djupt, han var road.
    Hon såg på honom med panik skenande i kropp och själ.
    Hur hade hon kunnat älska den här manen en gång i tiden, det här monstret?
    Han såg hennes rädsla och läpparna drogs till ett roat och nöjt leende.
    –    Är du rädd? Frågade han lugnt.
    Hon kände hur han växte i takt med hennes panik. Hon blundade hårt och försökte få mer luft, hans grep om halsen hade hårdnat och hon skakade o kontrollerat av fruktan.
    Han drog sig bort från henne, slet upp henne på fötter och drämde ner henne på golvet, drog upp henne igen och ställde sig bakom henne, fortfarande med det hårda smärtfyllda greppet om hennes hår, andra handen höll han i hennes högra arm bakom ryggen, även det skar som smärtsamma ormar igenom hennes kropp.
    Han skrattade igen och drog hennes huvud lätt åt sidan och blottade hennes hals, drog in ett långt andetag längs hennes hals och upp bakom örat.
    Snälla låt mig vakna från denna mardröm, tänkte hon och lät tårarna rinna.
    Han skrattade igen.
    –    Din rädsla doftar underbart. Sa han njutningsfullt, sen såg han hennes tårar.
    –    Snälla... lyckades hon viska fram men rösten bröts.
    –    Fan ta dig, din jävla slyna, morrade han och drog henne hårt i sina grepp. Fattar du vad du gör med mig när du ser ut så där,  när du visar din svaghet? Jävla luder, tror du att du kommer undan bara för att du hetsar upp mig?
    Han släppte henne och vände henne om.
    –    Se på mig, se på mig! Han slog till henne igen och hon skrek till men hon öppnade ögonen.
    Han såg på henne en kort stund, sedan kom slaget igen, baksidan av den högra handen träffade hennes kind för tredje gången så hon föll till golvet.
    Hur kunde hon ha älskat honom en gång i tiden? Hur skulle hon kunna komma bort från honom?
    Hon hade bara två timmar tidigare suttit på ett café med en killkompis, han hade sett det, förhört henne när hon kom hem; hon hade sagt åt honom att inte bry sig, att sluta spionera på henne så fort hon lämnade huset.
    Nu ångrade hon sig, för det var ju hennes fel.
    Hon hade höjt rösten mot honom, sagt åt honom vad han skulle göra, så hon fick skylla sig själv.
    Hon vet ju hur han är, så varför är hon så dum och utmanar ödet?
    –    Snälla, förlåt, viskade hon igen.
    –    Vill du bli förlåten? Han tittade kallt på henne.
    Hon nickade bara för hon skakade för mycket för att kunna prata mer.
        Han gick fram till henne, drog upp henne på fötter, den här gången i armen, och morrade lågt i hennes öra:
    –     Om du ger mig den njutning du hatar mest av allt så förlåter jag dig, så sluta inte trots att dina käkar börjar göra ont, då får du sova i källaren, begrips? morrade han och drog med henne in i sov rummet.
    Snälla låt mardrömmen ta slut, snälla någon släpp ut mig från den.
    Hur kunde hon ha älskat honom en gång i tiden? Men lyda honom måste hon, hon är kvinna och han äger henne...
    För man äger det man kan kontrollera och man kontrollerar det man skrämmer. Det hade han lärt henne och hon fruktade honom mer än något annat.
    Men hur kunde hon ha älskat honom, en gång för länge sen...

*
När det hela var över kröp hon ihop i sängen, uppe vid hörnet vid kudden. Hon hatade det, men hon ville inte att han skulle fortsätta vara arg på henne, så nu hade hon bett om ursäkt på det sätt han krävt av henne.
Varför lyssnade jag inte på Karin, tänkte hon med tårarna rinnande ner för kinderna.
    - Sluta med det där! Morrade han åt henne.
    Hon ryckte till när hon hörde hans röst och torkade snabbt kinderna. Hon kände hur hon började må fruktansvärt illa, smaken fanns kvar i hennes mun och hon hade tvingats svälja det. Hon kände att hon var på väg att spy, men hon vågade inte röra sig.
    När han gick ut till vardagsrummet igen passade hon på att smita till badrummet. Hon hade knappt hunnit in när det kom, lite hamnade på golvet men det mesta hamnade på rätt plats, där inne låg hon ett bra tag och skakade.
    Varför, varför lyssnade jag inte? Hon kände hur tårarna var på väg än en gång.
    Men inget kunde förändra vad som var.
    Hon var ung och dumdristig; hon var bara 20 år och hon hade varit ännu yngre när hon träffade honom, men säg, vilken 19-årig flicka skulle kunna se att den hon älskade bar på ett sådant mörker?
    Hennes väninna Karin hade varnat henne, om och om igen.
    ”Maria du förstår inte, han kan vara farlig, snälla du vet inte hur han är.”
    Men hade hon lyssnat på sin vän? Nej, hon hade viftat bort det och nu satt hon här, fast, kräkandes i en toalett för sin dumhet.
    Robert satt i vardagsrummet, hon kunde igenom sin egen stank känna röken från hans cigarett.
    Maria reste sig upp och tittade i sin spegelbild.
    Fan, som jag ser ut. Fulare finns inte, så varför envisas han med att jag ska tillhöra honom?
    Maria såg på de mörkblonda lockarna som var rufsiga efter hans hårda behandling i vardagsrummet, de gråblå ögonen var tomma och omringade av röda svullnader, kinden var röd och svullen den med.
    Hon fällde en tår utan att känna något.
    Det är väll mitt straff för att jag är en sådan urbombad idiot, tänkte hon och började rätta till håret; de skulle få besök om en timme och inget fick synas efter hennes dumhet.
    Hon rättade till det som gick, borstade tänderna och kom sedan ut ur badrummet.
    Robert satt som vanligt i sin fåtölj och rökte en cigarett,  framför honom på bordet stod den halvtomma ölen han öppnat när hon hade kommit hem.
    Han såg på henne, hon kände ett stygn av obehag och skuld.
    Han gör så mycket för mig, och hur återgäldar jag det? Genom att vara en dålig flickvän?   
- Förlåt att jag skrek förut, det var inte rätt, sa hon lågt och såg på honom.
    - Kom hit, svarade han bara mjukt efter att ha sett på henne en stund.
    Hon gick fram till honom och han satte henne i sitt knä, såg på hennes kind och smekte den lätt.
    Han kan vara så underbart varm när jag inte beter mig så korkat, tänkte hon och njöt av känslan.
    Han drog in pengar, han gav henne allt hon ville ha, han tog henne vart hon än ville. Han gjorde så mycket för henne, det enda han krävde i gengäld var att hon skulle vara trogen, lojal och göra vad som förväntades av henne, göra sin plikt som hans kvinna.
    Hon tittade på almanackan som hängde vid datorn.
    ”12 April 2001” - han hade ringat in dagens datum med grön penna.
    - Jag ska börja med maten nu, viskade hon och njöt av den ljuva kyssen han gav henne.
    Hur kunde jag tänka så illa om honom förut? Jag älskar honom fortfarande, det var mitt fel att han blev arg, han är inget monster, det är jag som är en dumbom, tänkte hon och njöt.
    Hon reste sig upp och gick iväg till köket, smaken från hans kyss och cigarettröken dröjde sig kvar på hennes läppar.
    Varför blev det alltid så här? Varje gång hon gjorde något dumt så grälade de, sedan gjorde hon bort sig genom att göra eller säga något korkat, vilket resulterade i att han blev arg; det är klart att han måste straffa henne när hon beter sig som en sådan barnunge.
    Maria lagade maten och välkomnade sedan deras gäster när de kom.
    Inte ett spår efter grälet syntes, hon hade dessutom skurat och vädrat i badrummet så att doften hade försvunnit.
    Robert var sitt vanliga fantastiska jag under middagen. Han höll hennes hand, kysste henne romantiskt och smekte hennes axel, han var så underbart ljuvligt romantisk och hon fick dessutom dansa lite när radion spelade en ballad.
    De var det perfekta paret sa folk, men dom skulle bara veta vilken urusel flickvän hon var. Det var något hon tänkte på ofta.
    Karin måste ha haft fel; nog för att han kan bli lite hårdhänt ibland men det är väll det som behövs med någon som är så besvärlig som jag.
    Robert gick ut på balkongen efter middagen för att ta sig en cigarett tillsammans med Amanda. Amanda var Fredriks dejt och Fredrik var en av Roberts bästa vänner.
    Maria blev alltid nervös när hon blev ensam med nån av hans vänner. De brukade titta på henne på ett sätt som fick det att gå kalla kårar längs med ryggraden.
    Under ett helt år hade det varit så, men hon viftade bort det ganska snabbt.
    - Så, Fredrik, hon är trevlig, sa hon och ställde kaffekokaren på spisen, sedan började hon diska efter middagen.
    Han svarade henne inte utan lutade sig mot bordet och såg på henne.
    Hon stelnade till i hela kroppen när hon kände hans händer mot sina axlar. Han strök de längs hennes armar och drog in hennes doft.
    - Mm, du doftar härligt, sa han mjukt i hennes öra.
    . Jag vet inte vad det är du håller på med, men vad det än är så tycker jag inte om det, så sluta, svarade hon i ett försök att låta kall.
    - Du tycker visst om det, Anna. Se, du får ju gåshud, skrattade han mjukt och händerna letade sig från axlarna till hennes urringning.
    Maria vände sig hastigt och gav honom ett slag i ansiktet.
    - Rör mig inte! Skrek hon till honom och plockade upp kniven hon just hade diskat. Hon höll den framför sig som om det var hennes enda skydd.
    Nu var hon rädd, hon hade känt på sig att det skulle hända nått sådant här nån gång, men hon ville bara tro att det var inbillning.
    - Haha, vad ska det där föreställa? Skrattade han och tog snabbt några steg mot henne.
    I ren panik gjorde hon en rörelse med kniven och hörde hur han stönade till av smärta när hon rispade honom på kinden. Han stödde sig med handen mot kylskåpet och det korta bruna håret hängde över hans ögon; han kände på kinden med handen och hon såg lite blod på hans fingrar.
    - Ditt jävla horluder! Skrek han till henne och grabbade tag i hennes handleder, lutade henne bakåt mot diskbänken och drog hennes hand som höll i kniven mot spisen som hon hade satt på för att koka kaffet.
    Maria skrek när handen landade på den heta plattan och hon släppte kniven. Fredrik vände henne om så hon kom med ryggen mot honom, han höll hennes båda handleder bakom hennes rygg i ett hårt grepp och med den andra smekte han undan hennes hår från ansiktet.
    - Vad i helvete är det som försigår? Undrade Robert som kom in i köket. Han tittade på Maria och sedan på Fredrik.Vad har hänt med din kind? Frågade han och såg på sin vän.
    - Slampan skar mig, svarade han irriterat och slängde ner henne på golvet.
    Snälla Robert, få honom att sluta, tänkte Maria och försökte resa sig upp.
    - Vad fan tror du att du håller på med? Morrade Robert.
    Maria hade rest sig och torkade bort tårarna som börjat rinna. Hon tog ett djupt andetag då hon hörde hans ord.
    Hon är hans kvinna, ingen ska få behandla henne såhär, det var vad hon tänkte när hon stod där mellan dom båda männen.
    - Svara för i helvete! Fräste han och slet tag i hennes hår.
     Va? Jag? Men?
    Maria kunde inte svara, hon var för chockad.
    Varför var han arg på henne?
    - Va? Jag... Han tafsade på mig, han vägrade att… Längre kom hon inte i sitt svar innan hon fick det välbekanta slaget.
    - Du ska lära dig din plats, sa han lågt och tryckte henne mot sig med ett fast grepp om hennes hår.
    - Men han… Nästa slag kom.
    - Gav jag dig tillstånd att prata? sa han kallt.  Klart som fan att han tar på dig, du är kvinna, du existerar bara för att tillfredsställa, förstått!?
    Han tog tag i hennes hår igen och släpade med henne ut till vardagsrummet. Den korta, röda klänningens ena söm gick sönder när hon slängdes ner i soffan.
    Vad håller dom på med? Var tog Amanda vägen?
    Hon satte sig snabbt upp i soffan men till ingen nytta; Roberts slag fick henne att falla ner igen och i nästa sekund satt han bredvid henne och höll ett grep kring hennes hals.
    - Nu, sa han och smekte hennes urringning med pekfingret, så ska du inte bara be om ursäkt till Fredrik, utan dessutom göra vad som förväntas av dig som kvinna, begrips?
    När han sa det sista ordet slet han i hennes urringning så att båda axelbanden gick av och lämnade två röda sår efter sig.
    Snälla, gud väck mig från mardrömmen.
    Robert klev bort och tände en ny cigarett, han satte sig i fåtöljen och såg på när Fredrik ”roade sig”.
    Maria skrek och grät, hon slog vilt omkring sig och gjorde allt för att komma loss. Hon ville springa, fly från honom, fly från detta livet.
    Det var inget liv, det var en mardröm.
    Men vart skulle hon ta vägen?
    Robert hade skrämt iväg alla hennes vänner, fått henne att bryta med släkt och vänner för att vara med honom.
    De vänner som hon hade var de som han hade valt åt henne.
    Varför? tänkte Maria, hon kunde inte hålla tillbaka tårarna eller de smärtade skriken.
    Hon hade hoppats på att Robert skulle fått honom att sluta innan han hade tagit sig in.
    Hon hade trott att han hade menat att skrämma henne med att låta Fredrik röra vid henne, smeka henne, kyssa henne.
    Så som han hade tillåtit de att göra förr.
    Ja förr, varför trodde jag att det skulle bli annorlunda nu?
    Hon var en slav, en tjänare, något som han och hans vänner fick använda hur de ville, när de ville, och hon hade inte rätt att säga emot.
    Nej, det hade hon inte, hon var ju kvinna, och han ägde henne.
    Hon visste ju allt detta, han var hennes första kärlek, hennes första pojkvän, han hade ju lärt henne allt detta.
    Och han vet ju, han är ju 23, han har ju haft en del förhållanden hittills. Det är ju så här det är, så som alla har det, men hon önskade att hon inte mådde så dåligt över det; hon ville vara en bra flickvän, men hon kan inte.
    Hon mådde dessutom illa och kände sig äcklad av att hans vänner rörde vid henne, hon måste vara den sämsta flickvännen i världen.
    Men det gjorde så ont.
    När allt var över kurrade hon ihop sig i duschen ensam.
    Robert hade skällt på henne för hennes dumhet och sen dessutom hade hon fått utföra sin kvinnliga plikt mot honom med. Amanda hade tydligen dragit och gått till bussen via bakgården innan Robert hade kommit in.
    Så nu satt hon där, tom, ensam, äcklad, smutsig.
    Hon hade ont i kroppen och i själen.
    Hennes hud var röd efter att hon skrubbat sig så hårt, hon kunde inte få bort den vidriga doften eller den hemska känslan mot sin hud, hon hörde deras röster, deras andetag i sitt huvud.
    Snälla gud, bespara mig denna smärtan. Hon höll sig för öronen och blundade hårt, men hon kunde ändå se de för sina inre ögon.
    Nej, det här måste få ett slut. Maria kunde inte längre bära på smärtan.
    Hon visste att hon var en dålig flickvän, men hon visste att det var nått som inte stämde med hennes tillvaro med. Men vad det var kunde hon inte tänka på, hon hade för mycket smärta i själen för att orka med detta längre, kroppen gjorde så ont att hon inte kände något.
    Hon satt där tyst och såg på färgen i vattnet tills hon somnade.
    Robert bankade på dörren, men hon hörde honom inte, han låste upp den och klev in men hon märkte det inte.
    Hon var fri…
    Fri från honom, fri från smärta…
    Förlåt Robert, älskade, men jag orkar inte mer.
    Hon tog sin mormor i handen och gick…
    Nu var hon fri, fri och trygg…