Låt mig gå - kidnappad

1

"112, vad kan jag hjälp dig med?" Svara en kvinna. "hjälp, jag behöver hjälp" viskar jag fram medans jag ligger i ett litet utrymme i en bil. "Kan du berätta vad som har hänt?" Hennes röst är lugn medans min är i ren panik. "någon har tagit mig, jag ligger i en bli och jag behöver hjälp" jag fortsätter att viska fram min ord, då jag är liv rädd för att dom som är i bilen ska höra mig. "Vart befann du dig när det här hände" jag hinner inte svara innan jag känner hur någon sparkar mig rätt i magen. Jag skriker av smärta. Mannen tar tag om min telefon och trampar sönder den. Mina ögon är täckta med något så jag inte kan se men jag hör hans röst. Hans röst är hård och aggressiv. "Grabbar vi måste skynda på om vi ska kunna komma undan"

Mina tankar flyger om kring och mina tårar blöter ner tyget som är för mina ögon. Att det här skulle hända mig är inget jag hade räknat med då jag bara är en tjej som inte kommer från någon rik familj eller någonsin har blandat mig in i sånt här.

Bilen stannar och någon öppnar en dörr och drar ut mig, jag sparkar vilt. "Knyt fast hennes ben Liam" säger den där aggressiv rösten och jag ryser till, samtidigt som jag känner hur någon eller som jag tror är Liam som håller fast mina ben. Paniken som jag har blev nu bara värre och jag öppnar min mun för att skrika på hjälp med då stoppar någon något i min mun. Allt som kom fram är ett mumlande ljud. Jag känner hur vi börjar gå men vart vet jag inte. En dörr öppnas då jag kan höra ljudet från den och plötsligt börjar jag höra ljud av tjej röster. Ännu en dörr öppnas och någon puttar in mig och jag ramlar ner på golvet. "Ditt nya hem" säger en man. Han rycker av mig ögonbindeln och ljuset från lampan gör det svårt för mig att se. När min syn har kommit till baka helt ser jag då att mannen måste vara runt 25 år. Att säga att han ser dålig ut skulle bara göra mig till en lögnare. Efter en stund av att bara ha stirrat på honom vänder han sig om och går ut och låser dörren.

Jag reser mig upp och springer fram till dörren med det var för sent, han hade redan låst den men vad skulle jag ens kunnat gjort.

I rummet som han lämna mig i finns det bara en säng och en toalett. Ja, du hörde mig en toalett mitt i rummet. Timmar gick och ingen hade kommit för att mörda mig än. Tillslut la jag mig ner i sängen och där efter somnade jag. "vakna, hör du inte vad jag säger?" Mina ögon öppnas långsamt och då inser jag att det inte var en dröm, det hade hänt på riktigt. Mina ögon växer till stora bollar och jag kryper fort in till en boll i hörnet av sägen. Han kollar bara på mig. Jag ser hur nöjd han är med att se mig så. Det mest oväntade händer när han sträcker fram handen till mig. "Var inte rädd, det är okej och snart är allt det här över." Vad händer ens? Mina tårar börjar rinna  och jag är fortfarande helt skräck slagen. Medans jag bara kollar på honom för att se vad han ska göra så satt han sig ner på sängen som jag befinner mig på. "Kom, var inte rädd" hans röst är mjuk och snäll. "Va.. vad gör jag här?" Får jag tillslut fram. "ditt nya liv börjar här" jag ser konstigt på honom. Jag vill inte ha ett nytt liv, jag vill ha mitt gamla tillbaka och jag vill hem. Mina tankar snurrar och mina tårar bara forsar ner.

Dörren öppnas och in i det lilla rummet jag är i kommer två killar in i. Dom två andra killarna kommer fort fram till mig medans den andra killen som hade suttit på min säng reser sig upp. Killarna drar tag om mig och trycker ner mig våldsamt mot den hårda madrassen. Jag skriker och försöker komma loss men killarna som trycker ner mig är mycket starkare. Killen som hade suttit tar ut något ur den svarta jackan som han har på sig och jag ser precis vad det är. "Nej, snälla släpp mig" skriker jag medans han trycker in sprutan i mig och jag försvinner bort till drömmarnas värld.

Jag minns inte vad som hade hänt när jag vakna men jag är inte kvar i samma rum längre. "Hej" jag vänder mig om och ser en tjej som ser ut att vara i samma ålder som mig. Hon har brunt hår och stora fina bruna ögon. Hennes kläder kan man knappt kalla kläder längre. "Jag heter Sandra, vad heter du?" Frågar hon mig. Jag kollar försiktigt runt för att se om det är någon mer här med oss men det är bara vi två här. "Evilin" säger jag lågt. Sandra ler till mig och jag ler tillbaka.

Vi pratar en stund och hon berättar hur hon hamna här. Sandra har redan varit här i 2 månader. Hon berättar lite hur det går till här. Varje månad kommer det några men som tar med sig några av dom andra tjejerna och att dom aldrig kommer tillbaka. "Hallå lyssnar du på mig?" Frågar hon. Jag har inte lagt märke på att hon fortfarande prata, det enda jag tänkte på var det hon berätta om att det kom några hit som tog några. "Oj, förlåt" ett litet skratt lämnar hennes perfekt formade läppar. "Det är lugnt, jag sa att du måste lyssna på dom annars misshandlar dom dig. Själv hade jag önskat att någon hade sagt det till mig den dagen jag kom" skrattar hon fram medans hennes blick ser plågad ut.

Dörren öppnas och en klocka ringer. Sandra tar tag om min hand. "Evilin det är mat nu följ bara med mig och gör som jag då klarar du dig okej?" Jag kollar bara på henne tills jag tar modet till mig och öppnar min mun. "jag tror jag stannar kvar" hon ser missnöjd ut och suckar. "Du har inget val. Bara kom nu" hon rycker tag i min hand och drar ut mig. Vi lämnar rummet och kommer ut till en korridor. "Skynda" säger hon och börjar dra med mig mer.

Vi kommer in ett stort rum med massor av bord. Det ser exakt ut som det gör i en skolmatsal förutom att borden är långa och sitter ihop. Sandra drar mig till det mittersta bordet och sätter sig ner och jag gör precis som henne. Våran mat låg framför oss och jag ser äcklat på det. Det enda som ligger på tallriken är två potatisar. Jag kollar på Sandra som redan börjat äta av potatisarna. Det sitter ungefär 100 tjejer här inne och äter. Alla ser magra ut och alla verkar vara i min ålder.

En lång kille med ljusbrunt hår, bruna ögon och en muskulös kropp kommer fram och ställer sig framför oss alla. Jag kollar runt mig och ser hur alla slutar äta och kollar på killen. "Sandra" jag hinner inte ens slutföra meningen när jag ser hur alla kollar på mig. En smärta från min hårbotten kommer fram och han kastar ner mig från bänken. Jag kvider till. Han  tar tag om mitt hår igen och drar upp mig och ännu en gång kvider jag till. "sötnos vad heter du?" Hans ögon stirrar in i mina. "Evilin" svarar jag tyst. "Det här är en varning, prata aldrig igen utanför ditt rum" han puttar på mig så jag ramlar mot Sandra. Hon fångar mig. "så om alla vill ge mig uppmärksamheten nu så vill jag berätta att i morgon kommer några gester och några av er måste lämna oss. Nu kan fortsätta äta nu."