Å andra sidan kan det väl omöjligen vara så att alla människor känner ett behov av att upphöra existera? Att bara lägga sig ner och sluta tänka, känna och prestera? Oavsett om alla människor känner så eller inte, så har jag inget annat argument för att rättfärdiga mina känslor.
För förtjänar jag att må bra? Förtjänar jag att må dåligt? Eller handlar det snarare om huruvida jag har rätten att må dåligt respektive rätten att må bra? Har jag rätten att må dåligt: borde jag kunna hantera de motgångar som slungas mot mig? Jag kanske inte borde må dåligt? Eller handlar det om att jag inte förtjänar att må dåligt; kanske borde jag acceptera de motgångar som slungas mot mig och må bra trots det. Är jag egoistisk och en obotlig optimist som förväntar mig något positivt av livet? Har jag rätten att må bra; det här kanske är det bästa just jag kan få utav livet? Jag förtjänar kanske inte att få vänner som behandlar mig på det sätt som känns bra för mig? Jag kanske förtjänar att de gör mig ledsen och kanske att jag tror för högt om vad jag förtjänar? Kanske borde jag därför acceptera att jag mår dåligt och må så bra utifrån de förutsättningar jag förtjänar?
Så många frågor. Så få svar.
YOU ARE READING
Känslor
SpiritualKänslor - Ja, detta kommer vara förvirrande som tusan. Men vem har sagt att känslor är logiska?
