DEL 1.
Livet är inte rättvist. Mamma gråter. Pappa gråter. Molly sitter i ett hörn, även hon gråter.
Det var inte meningen att detta skulle hända.
Jag kunde inte höra vad doktorn sa när han kom fram till mamma och pappa men jag visste att han hade dåliga nyheter. Redan från början var hans huvud nedsänkt för att visa respekt för familjen han snart skulle förstöra.
Han skakade sakta på huvudet. Mamma slog handen för munnen, lutade sig mot väggen bakom sig för stöd och sjönk ner på golvet. Sedan började hennes ögon tårfyllas.
Pappa slet i sitt hår och skrek samtidigt som han slog knytnäven hårt i väggen. Innan doktorn ens hann lugna honom stormade han ut.
Nu sitter han i ett rum och gråter. Jag har aldrig sett pappa gråta förut. Mellan snyftningarna hör jag honom viska "varför?" om och om igen, högre för varje gång. "Varför? Varför? Varför? VARFÖR? VAD HAR VI GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR?!"
Mamma sitter fortfarande på golvet och skriker okontrollerat. Hennes ögon är röda och svullna, hennes kinder är svarta från mascaran och hon håller hårt för öronen och viskar, "Låt det ta slut, snälla låt det ta slut." Sedan skriker hon igen. Sjuksköterskorna försöker lugna henne men hon säger åt dem att dra åt helvete.
Det är konstigt att inte se Molly le. Denna glada, lyckliga lilla flicka som alltid sprider ljus och värme sitter nu i hörnet och kramar hårt om sin slitna kanin medan hon ser på när mamma gråter. Hon gråter hon också. Tårarna strömmar ner för hennes kinder och bildar fläckar på hennes tröja. Hur kunde det bli såhär?
