DEL 3.
Pappa är nykter, mamma har duschat, Molly står bredvid och håller i mammas hand och de är, som alla andra, klädda i svart. Och alla gråter. Prästen står och pratar om hur ett barn, så litet och oskyldigt, nu har lämnat oss i stor sorg. Han säger att alla barn har en speciell plats i himlen.
När kistan har sänkts ned i marken kommer några vänner fram till min familj och beklagar över deras förlust. Fler kommer fram och säger saker som, "Jag är ledsen", eller "Det kan inte vara lätt att förlora någon i en sådan tragisk olycka." Mamma och pappa ser aldrig riktigt upp på den som pratar med dem utan nickar svagt och snart går deras vänner bort från kyrkogården.
Pappa tittar runt och får för första gången syn på mig sedan olyckan. Med stora ögon ser han på mig som om jag vore ett spöke- vilket jag är nu antar jag. Hans ögon fylls med tårar.
Utan att ta blicken från mig rör han lätt vid mammas axel. När hon ser mig slår hon handen för munnen och börjar gråta.
Molly ler och vinkar ivrigt från mammas famn, ropar ut mitt namn med den glädje jag har saknat. Jag ler och vinkar tillbaka innan jag vänder mig om och går därifrån. Innan jag hinner försvinna runt hörnet av kyrkan kastar jag en snabb blick över axeln och ser pappa hålla om mamma, han ger henne en kyss på huvudet och ett löfte om att allt kommer bli bra.
~*~ SLUT ~*~
