Vargarnas Hemligheter

Kapitel 1

Solen sken in genom gardinerna och lade ett täcke av ljus på det bruna trägolvet. Det var en härlig morgon, inte ett enda moln i sikte. Det var som i en dröm. Jag vaknade av att jag fick solljus i ögonen. "Ännu en dag i mitt tråkiga liv," muttrade jag och sträckte på mig. Vänta ett tag, var det inte Måndag? Min blick sökte sig upp till klockan på nattduksbordet. 08:52.

"SHIT!" Skrek jag och slängde täcket på golvet. Snabbt for jag upp som en blixt. Inte fick jag bli sen! Första lektionen började redan klockan 09:00, hur skulle jag klara det?! Jag rev ut ett par trasiga, mörkblåa jeans ut garderoben och en mörkblå, vanlig t-shirt som det stod "I don't Care" på. Man kunde säga att vår familj var rätt rika. Det vill förklara den vita himmelssängen i mitt rum + att jag hade en balkong för mig själv, och ett eget badrum.

Jag borstade mitt mörkbruna hår så snabbt som jag kunde och satt upp det i en slarvig snedfläta. Sedan sprang jag in i badrummet, borstade tänderna och målade några drag med någon mascara. Jag hoppade över frukosten, jag skulle ändå äta lunch om några timmar.

Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet och antagit att jag hade väckarklockan på alarm, men det hade jag förstås glömt. När jag satte mig i bilen var klockan fem över nio. Shit! Jag rivstartade min blåa cabriolet och racade till skolan, vilket som tog säkert en kvart ändå pågrund av lite trafik här och där. Jag bodde i USA, det vill säga varför jag redan hade körkort.

Jag tvärnitade på skolans parkering i en lucka och sprang mot skolporten. Skolan var stor och byggt av tegel, typiska orangeröda tegelfärgen. Den var även tre våningar, tre gigantiska våningar. Jag hade mina lektioner längst upp, på våning tre. Förstås jag hade! Så jag skulle komma ännu mer för sen till Mr.James engelskalektion, han skulle döda mig!

Skolan hade även en idrottshall bredvid, ett stort American Football-fält, en cafeteria utomhus på en slags altan om man kunde säga så och ett extrahus för speciella biologilektioner. Jag sprang genom korridorerna och uppför stentrapporna. Stegen ekade. När jag kommit uppför trapporna såg jag mitt skåp. Alla skåp var tråkigt blåa, men jag hade dekorerat mitt med lite klistermärken och sånt. Med gulliga, färgglada bokstäver stod det OCTAVIA stort på skåpet. Jag löste in koden (1313) och slängde in min Michael Kors väska. Snabbt plockade jag ut mina engelskaböcker och låste skåpet. Ännu en gång sprang jag blixtsnabbt nerför korridoren, nästan övermänskligt snabbt. Framför Mr.James klassrum stannade jag med en sån kraft att jag gled någon decimeter innan jag faktiskt stannade. Svagt knackade jag på dörren. Efter några sekunder öppnades dörren.

"Octavia Belle, roligt att du kunde komma," sade Mr.James. Han var runt 40 år, fet och var flintskallig. Hans min var inte speciellt glad. "Kvarsittning lika många minuter du missat, klockan tre idag." Jag nickade kort och gick in i klasarummet. En ledig plats fanns längst ner inne i hörnet. Jag hade inte riktigt någon bra vän, men många visste vem jag var och ofta frågade någon om jag ville hänga med och göra något. Oftast sade jag nej, då jag hellre ville vara hemma och måla, vilket är det bästa jag vet. Speciellt djur och personer. På sistone hade jag av någon konstig anledning börjat måla vargar mycket mer. Det var som om de talade till mig i mina drömmar.

"Du har inte missat mycket. Vi har jobbat på sidorna 89-95 i textboxen. Svara på frågorna osv, du vet nog. Vi har även fått två nya i klassen. Wera och Wictor Waters," avbröt Mr.James mina tankar och gav en nick mot två personer på den främre raden. Jag gav dem ett ögonkast. Det var en tjej och en kille som han sade, tvillingar. Båda hade blont hår, killen kortklippt och tjejen långt, långt ner till midjan. I samma sekund jag kollade på henne vände hon sig om och såg rakt på mig med ett par kristallklara, blåa ögon.

Jag fortsatte att jobba och skyndade mig ut ut klassrummet när det lektionen slutade. Påväg till mitt skåp så kände jag en hand om min axel. "Vänta," hörde jag en mjuk, ljus röst. Snabbt vände jag runt och såg tvillingarna stå där. Nu kunde jag se de bättre på nära håll. Båda två hade samma ansiktsdrag, fast killen var ett huvud längre än sin syster. Båda hade ljust blåa ögon.

"Ja?" Svarade jag.

"Jag är Wera och det här är min bror Wictor. Du är Octavia, eller hur?" Frågade Wera. Hennes blonda, långa hår låg perfekt nerför hennes axlar i lockar. Jag var lite avundsjuk, då jag själv hade mörkbrunt, slitet hår.

"Mm," muttrade jag till svars.

"Jo, känner du nämligen till Christoffer och Tris Vest?" Frågade Wera igen. Jag stelnade till. Det var mina biologiska föräldrar. Ian och Megan Belle var bara mina bonusföräldrar, då de adopterade mig. Eller, adopterade och adopterade, de hittade mig på trappan invirad i filtar med en lapp. 'Snälla ta hand om Octavia, vår älskade dotter. -Christoffer och Tris Vest'. Det var det enda. Inte en enda förklaring till varför de övergav mig.

"Hur vet ni om dem?" Hörde jag min röst pipa till. Jag var likblek i ansiktet, jag visste det även fast jag inte såg mig i spegeln. Utan någon förklaring gav de mig en nick och gick. Jag stod fövånad kvar. "Hey, stanna! Svara mig!" Ropade jag i korridoren, men när jag såg åt deras håll var de redan borta.