Vargarnas Hemligheter

Kapitel 27

Ett dovt morrande hörs från skogen bakom oss. Tårarna rann nerför mina kinder och min blick var som fastnaglad på lilla Claire. Hennes kropp var helt slapp och hon började bli kall som ett lik. Hon hade blivit omvandlad till sin människoform, som en skiftare blev när de avled.

"Tav," sade Ash och såg sig oroligt omkring. Han omvandlades till sin svarta, stora varg och blickade in i skogen. Jag kunde röra mig igen och såg mig minst lika oroligt runt och omvandlades själv jag också. Min vita päls stack sig ut i det limegrön, höga gräset, men inte lika mycket som Ash,s nattsvarta. En stor ljust grå varg visade sig bakom en buske. Den var ganska stor, nästan lika stor som Ash var. Han flinade så gott man kunde i vargform, men sade ingenting.

"Vem är du?" Morrade Ash och blängde på honom.

"Klurac," svarade vargen med en rosslig, mörk röst. "Jag ser att ni hittat min fälla. Så sött när hon irrade omkring och ropade efter sina kära vänner. Stackars lilla," fortsatte han ironiskt och skadeglädjen utstrålade från hela han.

"Du dödade henne!" Röt jag och slängde mig över honom. Han var starkare än mig och fick mig i underläge, då jag kom på att jag kunde använda mina krafter. Med hjälp av vindens kraft bad jag att han skulle slungs iväg från mig. På minde än en millisekund var han slängd iväg och brakade in i ett träd. Han vände sig om och gnydde lite, innan han ställde sig upp och såg på mig med rädda ögon.

"Inte så kaxig nu va?" Frågade jag honom sarkastiskt och gick mot honom med höjt huvud och bestämda, rytmiska steg. Han hade svansen mellan benen och böjde huvudet nedåt för att visa respekt och förlåtelse.
Men jag avböjde den och var påväg att slå till det avgörande slaget.

"Octavia," sade Ash och fick mig ur min egen hypnotisation. Jag såg upp och märkte vad ag höll på med. Jag var nära på att döda honom! En röst skrek inom mig att det var rätt åt honom. Att jag inte skulle bry mig om honom, han var ändå en mördare. En äcklig mördare som dödade ett barn! Jag följde rösten och brydde mig inte om Ash,s varnande röst.

"Vilka är ni? Vad vill ni?"

"Jag trodde besvärjelsen skulle fungera..."

"Svara mig!" Röt och jag och morrade till åt honom.

"De vill döda dig för att du är mäktig," pep han och såg ner i marken.

"Se mig i ögonen!" Röt jag ännu en gång och han såg livrädd upp på mig.

"Cane och Rebekah, d-de har tusen-t-tusentals sold-dater," stammade han.

"Octavia, döda honom inte. Då är du inte bättre än honom," sade Ash och lade sin tass på mitt skulderblad. Jag morrade nerifrån strupen åt honom och fick han att flyga iväg några meter. "Octavia, sluta!" Skrek han. Jag slutade och backade några steg. Han hade rätt.

"Gå," sade jag till mannen. "Men lova att du aldrig sätter din tass på detta teritorium någonsin igen. Våga inte ens tänka att mörda någon så kallt, ett barn!"

"Jag lovar, jag lovar," sade mannen och så var han iväg.

*

Jag och Ash travade undertystnad en bit. Jag sneglade lite smått på honom då och då.

"Förlåt," sade jag sedan. Han stannade upp och bara såg på mig en stund.

"Det är okej, jag föstår. Jag ville också slita honom i stycken, men det är inte rätt."

Vi fortsatte i kanten av fältet och började sedan springa igen. Vi var tvungna att hitta vår familj, våra vänner, vår flock.

Jag ylade högt för att de skulle höra, och vi fick svar. Länken till vår flock bilddes i våra huvuden, äntligen.

¨Vart är ni?¨ skickade jag via länken.

¨Ni lever!¨ hörde jag Angeleca,s överlyckliga röst.

¨Vi är i Red River flockens revir. De är påväg hit!¨ Sade Matt.

¨Vi kommer,¨ svarade Ash och så fortsatte vi springa, nu med ett mål.

Vi kom fram till floden som skulle leda oss in i Red River-flockens territorium. Det tog inte så lång tid ör att hitta dem. Hundratals vargar var där, sprang omking, tränade eller bara väntade. Angeleca stod vid Jane och Matthew. "Ash, Tav," skrek hon när hon fick syn på oss och kom springande mot oss. Hon svep oss båda in i en bamsekram. "Jag trodde ni var döda," grät hon. Jane och Matt kom fram till oss i en gående takt.

"Ash," sade Jane och kramade om sin son med tårfyllda ögon. Sedan gav hon mig en kram.

"Det är tur att ni kom, för snart så är de här," varnade Matt. Vi nickade förstående, vi skulle göra oss redo för strid.

Jag såg Eliza stå med huvudet nergrävt i Zack,s varma tröja. Hon grät. Jag tänkte varför? Hon är alltid kaxig och väldigt modig, kan det vara så att hon ändå är rädd för vad som ska hända? Jag är också rädd. Men jag trodde inte hon var den slags personen. "Varför gråter Eliza?" Frågade jag Angeleca. Hon såg ledset upp på mig.

"Claire är borta," sade hon sorgligt.

"Jag vet," mumlade jag som svar.

"Du vet?" Sade hon frågande.

"Hon dog i mina armar," förklarade jag. "Det var en varg som.. dödade henne. Han är i alla fall inte vårat problem längre, jag har fått honom att tänka efter och försvinna härifrån."

"Va? Så du var med Claire?" Jag nickade. Sedan började jag gå mot Eliza. Hon var två år yngre än mig, men ändå minst lika kaxig. Claire var hennes bästa vän.

"Eliza," sade jag och hon såg upp på mig. Hennes ögon var rödsprängda av gråt och ilska.

"Försvinn," fräste hon. Jag visste att hon inte gillade mig men det var ju inte mitt fel hon dog.

"Jag var med henne," berättade jag och hennes ögon såg för först gången intresserat på mig. "Jag var med henne när hon avled. Hon kunde knappt säga något, men jag såg i hennes ögon att hon ville att jag skulle berätta för dig. Hon älskar dig så mycket, det vet jag. Och jag är ledsen." Med det så vände jag mig om och skulle just börja gå tillbaka när jag blev avbruten. Eliza lade sin hand över min arm. Jag såg undrande på henne.

"Tack."

Hej alla mina fina läsare! Boken börjar komma mot sitt slut.. oroa er inte dock! Efter denna bok är avslutad kommer jag att börja en ny: om skiftare. Det kommer att vara en helt annan berättelse, men ändå! Sedan kommer det även komma flera böcker som ska höra ihop med denna. Jag tänkte skriva två böcker till, en om att vara en häxa och en om att vara en vampyr i denna värld. Sedan kanske en extra specialbok kommer.. om vad som hände efter denna bok... hehe. Aja, i alla fall, ha en trevlig läsning!
Jag improviserar nästan för varje kapitel som kommer, och läser aldrig igenom så det är därför det är rätt slarvigt.. cx
-PRettyprutt