Hellööö, detta är något jag kom på bara:
Tänk dig dig ett ständigt mörker. Ett mörker som följer dig vart du än går, vad som än händer. Oavsett hur ljust omvärlden än är. Solen lyser in igenom fönstret och bländar dina ögon, lamporna är tända och brasan värmer upp och sprider ett vackert ljus. Men ändå ser du bara mörker. Det är som en tjock dimma som vilar över dig. Den är mörk, tråkig och dyster och förminskar ditt synfält. Den gömmer de miljontals stjärnor som annars brukar få dig på bättre humör. Du känner dig vilse i dimman. Den gör så du tappar bort dig själv, den får dig gå in i väggen. Dimman är stark och kommer stanna där ett långt tag till. Men hur ska du överleva? Ju mer tiden går bryter den ner dig, och du är rädd att om du väntar den tiden, kommer du ligga där i tusen bitar. Så istället väntar du på att någon ska rädda dig. Rädda dig från dimman så du får se ljuset igen. Du väntar och väntar, men ingen räddar dig. Du står där i dimman, och väntar på att någon ska se dig. Men ser nån? Nej. Dimman står där, och vägrar flytta på sig. Den bygger upp en fasad, så folk tror att du är okej. Så du står där ensam, förvirrad och omedveten om när dimman kommer avta.
