svea

Har haft en kvarhängande känsla som verkligen inte vill släppas. Jag känner mig osäker, i den jag är, i min roll, i mina egenskaper (speciellt de positiva). Jag ifrågasätter mig själv allt oftare och jag uppfattar mig själv som en try-hard (JAG VILL BARA PASSA IN)… DET MÅSTE FINNAS EN PLATS JAG PASSAR IN! Jag kan inte prata, eller så pratar jag för mycket (och gör bort mig)… alkohol är min snuttefilt… är det min ångest som är värre. Jag uppträder mig som en självsäker person (jag frågade Gülhan), men det är en fasad. Hur länge är det hållbart? Jag är darrig. Jag blir en stereotyp. Jag repeterar mig själv. Jag blir irriterande. Jag blir självisk. Jag tapasar kontroll. Över vad andra tycker och tänker om mig. 
          
          
          Jag har ingen stil. Jag är ful. Men utseende betyder ingenting. Beteende är viktigare för mig. Och jag beter mig illa. (Jag kan inte konfrontera eller kommunicera effektivt.. och ibland bryr jag mig inte om någon känner sig utesluten)
          
          Jag känner mig bara inte som mig själv. Som om jag kan landa. Jag jämför likt med nyckelviken, det r inte rättvist mot nån. Jag är väl ledaren över mitt egna liv. Jag kan vara en småskalig ledare.

Jobbintervju gick bra. Jag mår bra. Jag pratade mest av alla. Känslan sitter i ansiktet, fast som en mask…
          
          I min dröm var jag inne på ett Sten/fossil museum och d jag fick en kleptomanisk övertygelse att jag behövde stjäla tre (ömma) fossiler
          
          Men det fanns en ”sten (metal) detector” så jag blev påkommen även om jag var väldigt smooth i drömmen
          
          Jag blev förhörd av någon snubbe samt ett par andra personer,och blev tillslut släppt från häktet med en varning (KROKODILTÅRAR)
          
          Sen träffa jag denna snubben och någon annan å hade honky ponky med dom wthhhh
          
          Aja budskapet med detta var väl att jag kan vara en ful person i utseende och handlingar. Men i slutändan är det mina handlingar/beteende som väger störst (LÅNGSIKTIGT)
          
          

Salem al fakir väcker något i mig hjälp

Rewire my brain

Jag är en sån jävla incel..
          
          Men jag försöker iaf hindra skapelsen av flera. En åt taget.
          Jag kan vara en god främling åt dig om du låter mig vara en röst av vett i dina tankar av flum.
          
          Jag vill kunna vara en källa till förändring. Jag vill vara en vänlig människa. Men konsekvenserna av min handling sprider sig till folket runt omkring. På gott och ont.
          
          Jag vill kunna hitta en ”normal” person som delar mina intressen på en gemensam/sund nivå som inte gränsar till vanskap….

Ångest är en så självcentrerande sjukdom
          
          AGERAR PÅ EGO. TANKAR SOM LJUGER. JAG ÄR MIN NEDGÅNG.

Jag var oxå osäker i mig själv till den nivån att jag blev lite aggressiv mot ash… sa att jag inte behövde ha en barnvakt
          Var lättare att ha min syster där än vad jag förväntade mig, men det var fortfarande svårt för mig att landa i en bekväm tillvägagång när jag pratade med dom båda
          Stress när jag skulle lämna tyba 
          Stress när jag var ute med ash å Dylan på ärende
          Absolut panik när jag befann mig i flempan och behövde ringa ash (fick inte respons jag behövde) och behövde prata med en trafikservice person (fick den exakta responsen jag behövde) —- allt fett var främst mitt problem och jag får sota för mina dyra misstag
          Behövde köpa ny biljett
          Satt med lite irriterande hundar å msk på tåget men jag använde min ilska på ett produktivt sätt iaf
          TRÖTTHETEN
          
          När jag väl var tbk i gbg;
          Ramla på en spårvagns spår framför folk (men jag fick en så pass bra adrenalinkick och var lite tacksam att min kropp faktiskt funkar och att jag inte helt och hållet fallerar om jag utsätts för nått oväntat)

Mängden otur jag har haft nyligen (men jag mår bra ändå!)
          
          Först och främst: Stockholms resan
          Det var lite jobbigt att snacka med Ashley men det var faktiskt helt ok när vi väl kom igång å kolla på severance
          Träffa Dylan var väldigt jobbigt, jobbigare än vad jag trodde det skulle vara iaf. Jag hoppades att vi skulle snacka om skolgrejer å bonda över det men jag lyckades säga ”jackpot” å jag hakade upp mig på det och det kändes allmänt svårt att connects med honom (blev mer ok när jag riktade konversationen till Ella vid kvällens slut)
          Tintin är en ostabil person men jag kände mig trygg att prata med hin iaf,,, sa dock förlåt (typ) för att hin kände sig tvingad att prata med mig
          Ashley var mer distant under den kvällen antar jag idk
          USCH JAG KÄNDE REDAN I BÖRJAN AV DAGEN ATT JAG VORDE SKUPPA FESTEN JAG GILLADE INTE TANKEN ATT TRÄFFA WILLE + JAG KÄNDE MIG REDAN SOCIALT UTSTÖTT (hade ingen bra uppfattning hur alla människor var kopplade till varandra, trodde jag var den enda främlingen.. men alla var typ nya ???)
          Kim var den enda som var lite intressant men jag var varsam å awkward
          
          

Jag bör nog byta användarnamn och profilbild tbh, jag vill inte chansa att någon hittar allt jag skrivit (fast jag vill typ oxå att nån ska hitta detta när jag är död…. Aja!)

Jag var hos magdalena å det gick bra, jag är överlycklig att jag fått nån psykolog som faktiskt delvis förstår vad jag snackar om när det kommer till transhet…. Och hon verkar vara skeptisk mot ulrika så som jag har varit länge vilket känns validerande