- Kom! Säger jag och drar med honom ut på gatan.
- Va? Vi kom ju precis! Säger han.
- Vi måste härifrån fort! Skriker jag. Människorna runt omkring tittar konstigt på mig.
- Varför så bråttom överallt? Frågar han lugnt.
- Det har hänt ganska mycket konstiga och läskiga saker dom senaste dagarna, Säger jag och känner hur gråten tränger upp i halsen.
- Hurdå? Frågar han.
- Jo, det är liksom, gamla minnen. Jag förklarar sen, vi har bråttom! Säger jag, och i samma sekund ser jag hur dörren till Starbucks öppnas och han kommer ut. Nu är det kört! Tänker jag. Jag tar lite sats, och sen springer jag allt vad jag har. Jag vänder mig inte om en ända gång. Jag springer och springer, jag springer förbi mitt hus och långt därifrån. Tillslut stannar jag, och ser till min lättnad att han inte är efter mig längre. Jag försöker komma på vart jag är. Jag går runt lite, men tillslut har jag tillochmed tappat bort vart jag började. Jag får lite lätt panik, och går ett varv till runt kvarteret. Tillslut tar jag upp mobilen och ringer Omar.
- Hej, Säger han lugnt. Jag fattar inte hur han kan vara så lugn hela tiden.
- Hej, var är du? Säger jag och försöker låta lika lugn som han.
- Jag är vid ditt hus.
- Varför är du där?
- Jag trodde du sprang hem.
- Det gjorde jag inte...
- Men var är du då?
- Vet inte riktigt...
- Vilken gata?
Jag tittar upp på gatuadressen.
- Spikgränd.
- Jag kommer och hämtar dig! Säger han och jag hör att han börjar gå.
- Hejdå! Säger jag.
- Hejdå! Puss! Säger han och lägger på. Jag står bara där ett tag. Försöker tänka igenom vad som har hänt, liksom. Bara andas.
Jag vet inte varför, men jag får en känsla av att jag kommer spy när som helst. Jag vänder mig om, men det som står där får mig att skrika högre än vad jag nånsin skrikit. Det är han.
