The 103th Hunger Games (Swedish)

Kapitel 1, Slåtterdagen

"Du kommer inte att bli vald, förresten, sitt still nu så att jag kan kamma klart ditt hår!" sade mor. Mor tog i allt vad hon orkade med att försöka få mitt hår att se vackert ut, det gjorde ont, tårar rann ner för mina kinder. Tovorna i mitt hår verkade inte vilja bli hjälpta av mors breda kam.
"Är du säker?" frågar jag med skrovlig röst och blinkar bort några tårar, det berodde inte på mors kam den här gången, utan att jag tänker på hungerspelen, den blodtörstiga tävlingen med tjugofyra deltagare mellan 12 och 18 år, en flicka och en pojke ifrån varje distrikt, det finns tolv distrikt, jag bor i distrikt sju.
"Men kära, Michelle, det är ditt första år, det finns en chans på miljonen att du blir utvald, du har bara en lott!" sade mor. Jag ville tro hennes ord, men jag kunde inte.
Så jag nickade halvt och torkade bort tårarna med armen.
"Så, nu ser du riktigt vacker ut! Gå och titta på dig själv i spegeln", utbrast mor. Jag gjorde som hon sa.
Min spegelbild var vacker, jag hade en ljusblå vacker klänning som jag ärvt av min äldre syster, Mary-Anne, mitt hår var flätat i två flätor och mina svarta finskor såg finare ut än någonsin.
"Tack" viskade jag lågt till mor. Jag fick inget svar men jag hörde en suck av lättnad bakom mig.
"Michi, vad söt du är!" hördes en röst bakom mig. Jag vände hastigt på huvudet, det var Mary-Anne som just hade kommit ner för trappan.
"Tack, detsamma!" fnissade jag, och jag menade det, Mary-Anne hade en likadan klänning som jag, ljusblå, hennes svarta hår var flätat i en komplicerad fläta, hon hade finskor som jag, hennes var svarta och såg ut att blänka i solen.
"Nu sticker vi, tycker jag." sade Mary-Anne och tog tag i min hand, vi vandrade tillsammans upp till torget och lämnade vårt mögliga lilla trähus, mor vill aldrig följa med, eftersom att min bror, Marvel, dog i det nittionionde hungerspelet. Sen dess har jag hört henne skrika i sömnen nästan varje natt: "Akta dig Marvel! Hon kommer bakom dig!" sedan skriker hon alltid ett genomträngande skri.
Det är synd att slåttern hålls vid torget, det är min favorit plats i hela distrikt sju, efter träden då. Egentligen är det ganska logiskt eftersom att vi i distrikt sju håller på med trä och virke. Jag vet inte om jag nämnt detta, men jag är grym att hoppa i träd till träd och röra mig framåt ljudlöst.
Tillslut nåt vi fram till slåttern, jag går fram till en gubbe och han tar lite blod och sedan väntar jag på att Mary-Anne ska ha registrerat sig också.
Sedan kommer hon fram till mig.
"Ska vi lyssna till det knäppa talet nu?" frågar hon och drar med mig till den stora teve skärmen som några personer ifrån huvudstaden har placerat där. Knäppt kanske det inte är, men löjligt.
"Men vi ska väl ställa oss i åldersgrupperna nu?" Frågar jag tyst.
Mary-Anne nickar, "såklart, jag höll på att glömma det, hejdå, vi ses ikväll." sade hon och släntrade iväg till de andra sjuttonåringarna. Jag gav henne en liten vink men hon besvarade den inte, lite halvt besviken och rädd (för att jag skulle bli utvald) begav jag mig till de andra tolvåringarna.
En kvinna gick fram till scenen och började prata, jag lyssnade spänt men kunde knappt höra något eftersom att en flicka bakom mig darrade och tog långa djupa andetag hela tiden. Sedan kom borgmästaren upp på scen och en annan gubbe, de pratade. Sedan satte de på en film på den stora teveskärmen. Filmen handlade såklart om Panem, hur det bildades efter det våldsamma krig och alla naturkatastrofer, och "landet som reste sig ur askan"och en annan massa trams. Och sedan så sade dom på filmen i nåt med stil med: "Och då bildades hungerspelen så att alla ska förstå att ingen kan störta regimen." Nåt sånt.
Kvinnan började tala: "Nu är det dags att välja en modig man och kvinna som ska bli det 103 hungerspelets representanter ifrån distrikt sju." Det kändes som om jag skulle sprängas av min nervositet och rädsla, jag svettades, inte så att de andra märkte det men ändå lite.
"Som alltid, damerna först!" fortsatte kvinnan med samma hurtiga röst. Hon gick fram till ett av de stora glaskloten, hon tog snabbt upp en lapp och läste det tyst för sig själv, sedan sade hon, högt och tydligt: "Michelle Hemmings."