The 103th Hunger Games (Swedish)

Kapitel 2, en taktik som kan få mig att överleva

Jag stapplar fram genom folkmassan, de har gett mig plats att gå fram till scenen. Jag går uppför trappan där Johanna Mason står, årets handledare till vårt distrikt. Hon har en uttryckslös blick över oss alla, hon kollar inte ens på mig när jag kämpar med tårarna som vill komma, men jag tänker inte gråta, jag ska iallafall försöka vinna de här hemska spelen, det verkar omöjligt, men jag måste försöka.
"Och den manliga tributen i år ifrån distrikt sju är, Luke Stonefield!" fortsatte kvinnan.
Okej, det verkar kanske inte bli så stor konkurrens ifrån distrikt sju i år, jag är ju den jag är och Luke är tolv år, som jag, mager, benig och undernärd, han är dessutom klumpig, stammande, rädd och feg. Han har rödblont hår och bleka ögon.
Han går fram till scenen och ingen anmäler sig frivillig åt honom heller, han ser ovanligt lugn ut för att vara honom, han brukar stamma och se ut som om han såg gastar hela tiden, men idag ser han mer ut som ett mäktigt djur, fast om jag får ursäkta mig, ett väldigt fult djur.
"Jaså, det var väl trevligt, i år ser jag att vi har TVÅ tolvåringar som ska vara tributer ifrån samma distrikt till de 103: de hungerspelen." sade kvinnan, som förresten heter Florence Anderson, hon har rosa lockar ända ner till knäna och med gula ögon som på en katt.

Jag kunde se Mary-Annes ansikte i folkmassorna, hennes ansikte var blekt och hon stirrade rakt fram som om hon var död, hennes ögon var tomma och hennes tjocka, svarta hår fladdrade runt henne. Tårar rann ner för hennes kinder.
Varken mor eller far kunde jag skymta i publiken.

Fredsväktare föste mig och Luke bakåt, in i rättens hus, där fick vi sitta och vänta på att Florence skulle hämta oss och ta med oss till stationen, därifrån skulle vi åka tåg in till huvudstaden.
Mary-Anne kom in genom dörren och omfamnade mig direkt, jag grät, hon grät, vi var tillsammans, det var det viktigaste just då, jag ville inte släppa taget, men jag var tvungen när två fredsväktare kom in och sa åt oss att tiden var ute.
Varken mor eller far kom in efter det, de två gillar mig knappt, minst far, hans favorit är Mary-Anne och han försöker alltid hitta ett fel på mig så att han har skvaller att berätta för sina äckliga gubbkompisar som brukar tafsa på både mig och Mary-Anne, mest min syster, de tycker att hon är "gammal nog".
Och min mor, hennes favorit var Marvel, så hon blev såklart förkrossad när han var så nära på att vinna de 99:de hungerspelen men att en flicka ifrån distrikt 1 attackerade honom bakifrån med en läskig yxa. Mor avskyr mig inte lika mycket som far gör, men hon vill iallafall ha mig ur vägen, ibland suckar hon och säger att vi skulle haft en till pojke i familjen.
Min plan är att vara ur vägen, osynlig, på träningarna, inte gråta eller försöka vara svag, bara att vara tyst, inte säga ett pip till någon under hela träningen och när jag väl är inne på arenan så bor jag bara i ett träd eller nåt och kastar en kniv när en tribut kommer i närheten, om det nu finns några träd i årets arena. Jag ska inte vara allierad med någon, då kan dom till exempel luras och döda mig i första, bästa läge, och när det är bara man själv och sina allierade kvar i arenan så måste man döda de som man har lärt känna.

********
Kort kapitel, I know, men jag har slut på idéer (typiskt mig att påbörja nåt och aldrig bli klar med det), så kan inte nån kommentera en idé! Förresten, de andra tributerna ifrån de andra distrikten, ni kan kommentera deras namn (hitta på nåt bra!), ålder, distrikt, kön, talanger osv. Jag lottar förslagen, skriv också minst tre andra förslag, den som vinner får alla sina förslag med i berättelsen + en egen rollfigur som heter ens namn, har valfri ålder, valfri talang osv. Lycka till! 💝